— —— ———— men tillika anse sig kallade till en evig ungdom på grund af den lycka de gjort i poesien och i sällskapslifvet — så godt han kunde emot årens inflytande. Hans vackra, kastaniebruna hår var ordnadt med stor omsorg och dolde de skrynkor, som började att fåra hans panna; hans lifliga blick och smärta växt fulländade illusionen. Albert, som icke kunde upptäcka huru mycken verklig ansträngning låg dold under denna påtagna ungdomliga mask, fick på samma gång som grefven sjelf en ide som förekom dem båda vara mycket behaglig, nemligen, att hr dEsparon såg ut som om han vore sin egen Sons äldre broder, ty till följe af Alberts kraftfulla utseende och det uttryck af tankfullhet, hvaraf hans anletsdrag buro pregel, kunde man verkligen lätt hafva ansett honom för tre eller fyra åldre än han var. Denna idee, som gaf dem anledning att umgås mera förtroligt och otvunget med hvarandra, gjorde Octavians fina och intagande sätt att vara ännu mera förföriskt; och det nästan qvinliga koketteri, som han utvecklade, skulle tillochmed hafva besegrat Alberts fördomar och vedervilja, om denne verkligen kommit till sin fader med sådana känslor. Detta hade nemligen grerven fruktat; derför kunde också ingenting jemföras med hans öfverraskning och glädje, då fem minuters noggrann iakttagelse öfvertygat honom, att denne son, hvars kärlek han trott sig nu först skola börja att förvärfva sig, tvertom icke begärde bättre än att få älska honom. — Mitt kära barn! sade han, har man då icke lärt dig att hata mig? Albert, som nu fattat mod, föll honom om halsen ; det var hans enda svar. Då återseendets första, häftiga glädje något saktat sig, förde Octavian sin son till de rum, som han bestämdt för honom. Albert, som aldrig förut sett andra möbler än de, hvilka funnos på slottet Bligneux