Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1853, sida 1

relser och bemödade sig derför i synnerhet om att från sin son oslägsna de däårande lyktgnbbar, hvilka kostat henne så mycket; hon träffade icke målet, utan sköt förbi detsamma. Ju äldre Albert blef, desto mera utvecklade sig i hans ömma, kärleksfulla själ en längtan efter uppriktig tillgifvenhet och ömhet, som fru dEsparon icke tillfredsställde. Då hade han, i sin fullkomliga okunnighet om allt, gjort sig sjelf skygga frågor angående sin faders bortovaro. Han hade följt det hemlighetsfulla spåret, utan att hafva någon annan ledsagare än sin egen ängsliga nyfikenhet. Då Octavian lemnade Blignieux, var Albert nära sex år gammal; detta var dock tillräckligt, för att han i sin själ kunde af grefven förvara en bild, hvilken var behaglig och obestämd såsom denna ålders drömmar. Det var isynnerhet ett minne som han med trogen ihärdighet bevarat, minnet af en höstnatt, då han oaktadt sin sömn trott sig höra en ovanlig rörelse och mycket buller i huset. Emot morgonen hade dörren till Vans rum plötsligt blifvit öppnad; en man hade ilat till hans säng. Denne hade lutat sitt bleka ansigte ned till honom och tryckt en lång kyss på hans kinder och panna; derpå hade han plötsligt försvunnit, och samma dag hade man berättat för Albert, att hans fader rest bort. Någon tid hade han enträget frågat fru dEsparon, hvarför Octavian så hastigt lemnat slottet; hon svarade honom i obestämda uttryck, att hans fader var ute på resor; men det gifves vissa familjesmärtor, för hvilka barn hafva en utomordentligt skarp och genomträngande instinkt; och Albert insåg snart, att han icke mera borde framkasta några frågor i detta hänseende. Då skulle fru dEsparon med lätthet kunnat ur Alberts själ utplåna hvarje annan känsla, än kärleken till henne, om hon förstått att draga fördel af denna hans första oro. Det var då, som han blef be