Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1853, sida 2

Med anledning af den lysande ställning, hvari, enligt den af reg. uppgjorda stadsbudgeten, svenska statsverket skulle besinna sig, yttrar Jönköpingsbladet trässande: Då den financiella ställningen är så lysande, huru kommer det då till att snart sagdt från Ystad till Haparanda klagas öfver brist på penningar; att landets vigtigaste näringsgrenar lefva ett tynande skenlif af brist på penningar; att den lilla företagsamhetsanda, som hos nationen finnes, förqväfves och går förlorad af brist på penningar; att samtidens vigtiga och storartade kommunikationsmedel i vårt land icke kan åstadkommas af brist på penningar, eller åtminstone blott med utländska kapitaler; med ett ord att denna industriens pulsåder öfver allt hos nationen slår så malt och synes hota att afstanna? — Jo, andra orsaker nu att förtiga, just till en del ocksa af den lysande financiella ställning, hvarmed staten skryter; ty hvarifrån hafva väl de rika tillgångarne kommit om ej ur folkets fickor? Häruti ligger och hufvudsakligen den -högst märkvärdiga kontrasten till förhållandet i de flesta andra länder. Vi tala icke om dem som äro utsugna af despotiska styrelser, såsom Österrike m. fl., der hvarken hos stat eller nation penningställningen är god, utan låtom oss anställa jemförelse med konstitutionella stater som hafva statsskuld. visa oss icke då England, Holland och tillochmed det numera nästan despotiskt styrda Frankrike en vida förmånligare penningeställning än Sverges? Räntesotens ståndpunkt i dessa länder, jemförd med hos oss, ger derpå det tydligaste bevis. Saken är helt enkel: de medel, för hvilka staten skuldsatt sig, hafva genom ett ordnadt fondsystem qvarstannat hos folket, som alltid bättre än staten kan göra dem fruktbärande. Visst vore det måbända aldra bäst om både stat och nation vore kapitalister; men om det icke låter sig göra, om endera måste vara skuldsatt till förmån för den andra, då är det vida bättre att staten är det och penningetillgången hos nationen i stället är god, än att förhållandet skall vara tvärtom. Men i Sverge tror