Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1853, sida 1

som icke det ringaste tog Octavians inbillningar och drömmar i betraktande, och i hvilken den gamle uppretade mannen visade sig vara fullkomligt obekant med våra moderna, förfinade känslor. Han plågade dessutom hr dEsparon med att vidt och bredt prisa en hvar af Marcelines fullkomligheter; det utgjorde en högst opassande föreläsning, som i sig sjelf skulle varit tillräcklig att göra en qvinna motbjudande i en mans ögon, och Som måste bringa den, till hvilken den var rigtad, att hata alla de dygder, dem man förebrådde honom vara ovärdig. Detta var nådestöten: Hr dsparon inträdde till sin hustru med den mörka och bestämda min, som svaga menniskor påtaga Sig, när de vilja vara häftiga, och sade: — Er klagan, edra beskyllningar och harmfulla uttryck hafva fallit i god jord och burit frugt hos er sader, hvilken behandlar mig Så, som man icke skulle behandla den mest tjockhufvade skolpojke eller den vansinnigaste drömmare. s8dont fall måtte Min fader hafva gissat af hvilken beskaffenhet förhållandet oss emellan är, min herre! sade fru dEsparon; ty jag kan försäkra er att jag icke yppat det. — Er fader har rätt, min fru! — återtog Octavian i en gäckande ton, som illa dolde hans vrede. Nej, jag är eder verkligen icke värdig; nej, jag kan icke stanna qvar här, utan att göra er olycklig, under det jag sjelf också blifver olycklig. Hvarför skola vi då längre bjuda till att föra hyarandra bakom ljuset? Det gifves blott ett enda sätt, hvarpå vi kunna befria oss ifrån dessa beklagliga sammanstötningar och lätta detta träldomsok, vid hvilket vi båda äro fästade: — jag måste resa bort härifrån; jag måste öfvergifva er ... åtminstone för nägra är!