ben 12 December. Att efter den exempellösa agitation, som ägt rum i bränvinsfrågan; efter de med tusentals underskrifter försedda petitioner (uppgående i antal till 298); efter den mängd af sockenstämmobeslut, som i alla delar af landet blifvit fattade, att bränvinet vore ett förderf, som borde utrotas; efter den lisliga och temligen eniga diskussion öfver detta ämne som blifvit förd i landets flesta tidningar; att efter alla dessa starka opinionsyttringar sjelfva den närvarande regeringen, så mycket den eljest trotsar allmänna opinionen, skulle nödgas något i saken företaga — derom var man öfvertygad. Regeringen hade ock det för alla regeringar kanske mest gällande skälet att gå nationens önskningar till mötes i denna fråga, nemligen den betydligt ökade inkomst för statsverket, som måste blifva en följd af en ny bränvinslagstiftning i petitionernas anda. Också ansågs det allmänt, att regeringen varit den pågående agitationen ganska benägen, ända till dess den på vissa orter antagit en, så att säga, handgripligare karakter. Frän den stunden lärer bladet å högsta ort något hafva vändt sig. Emellertid blef det af throntalet klart, att en regeringens proposition i ämnet var färdig. Kongl. Maj:t hade omsider funnit, att de ökade skördar, som genom ett utvidgadt jordbruk vunnits, icke i samma förhållande bidragit till ett ökadt välstånd. Skördarne hade nemligen blifvit till stor del förslösade på tillverkningen af en dryck, hvars missbruk hotar att undergräfva folkets ädlaste krafter. En ädel fosterländsk känsla har, heter det vidare i throntalet, bemäktigat sig alla goda medborgares sinnen. Från alla rikets delar hafva talrika framställningar till mig (konungen) ingått, åsyftande att en gräns måtte sättas för en öfverdrifven bränvinstillverkning, och ett, till följd af den lättade tillgången, omåttligt begagnande af denna fördersliga dryck. — Till följd häraf utlofvas ett förslag, hvars faderliga afsigter konungen hoppades att Rikets Ständer skulle erkänna och gå till mötes. Detta förslag har nu verkligen blifvit afgifvet till Rikets Stander och blef till dess hufvudinnehåll meddelat i sista lördagsnummern af vårt blad. Innan vi yttra oss mera speciellt derom, torde vi få förutskicka några erinringar. Under alla tider och alla förhållanden gäller det såsom en ovedersäglig lag i statshushållningen, att förtaringen (konsumtionen) betingar tillverkningen (produktionen). När en vara eftersökes framkallar den tillverkning; då förbrukningen upphör, måste äfven tillverkningen, af brist på afsättning, upphöra. Det naturliga sättet för en tillverknings upphäfvande är alltså: att upphöra att förbruka den tillverkade varan. Det naturliga sättet för bränvinstillverkningens hämmande och slutliga tillintetgörande, i fall man vill komma derhän, är alltså att förtära mindre och slutligen intet bränvin. Men huru skall denna förtäring förminskas, så länge bränvinet finnes att tillgå? frågar man. Svaret blir: på slerahanda sätt: genom utbredandet af en stark och lefvande öfvertygelse om bränvinsmissbrukets förderflighet; genom väckande af nationens sedliga håg och kraft; genom befrämjandet af de lägre, de egentligen branvinssupande, klassernas upplysning och förbättrade ekonomiska ställning; genom införande af surrogater för bränvinet utal icke rusgifvande drycker; genom framkallande af förbund och inbördes öfverenskommelser, att upphöra med superiet o. s. v. Genom alla dessa utvägar kan sörtäringen förminskas, hvarpå äfven måste följa en förminskning i tillverkningen. En stor mängd upplysta och rättänkande fosterlandsvänner stå på den grunden, att endast på denna naturliga väg det öfverklagade onda kan hjelpas. De tillägga: Edra konstlade förslager, att hämma superiet och tillverkningen genom yttre lagbud, beskattningar m. m. blifva ej blott gagnlösa, derföre att de icke kunna tillämpas och esterlefvac utan äfvan rant af gkadlina. derföre att de