Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1853, sida 1

Albert. En novell. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 286). Octavian såg i sin makas passionsfria undergifvenhet i sitt öde, hvilken på en gång lugnade och retade honom, ett tyst samtycke till sin plan, eller kanske tillochmed en önskan; han upphörde nu att längre dölja sina känslor; och hvarje ögonblick af deras antingen kalla eller stormfulla samlifs dagar förde dem närmare till denna skiljsmessa, som ifrån den stund, då den icke mera ansågs omöjlig, hade blifvit oundviklig. I huru hög grad fru dEsparon än kunde beherrska sig, var det dock naturligt, att hon i sina bref till sin fader måste häntyda på den ställning, hvari hon befann sig. Under några ögonblick då hans podager lemnade honom ro, läste hr de Gureuil uppmärksamt sin dotters bref och insåg genast, att hon icke var lycklig; och emedan han var ganska säker på sin sak, så skref han ett bref till sin måg, hvari han gaf honom skarpa förebråelser. Då rättsinnade, men icke rikt begåfvade menniskor komma i beröring med andra, hvilka i hög grad äro snillrika, men icke befinna sig på rätta vägen, så blir olyckan först rätt fullständig, emedan de förre bära sig lika förvändt åt vid sina försök att bota det onda, som de sednare varit mindre granlaga då de förorsakade det. Herr de Gureuils bref var helt enkelt en sträng straffpredikan,