Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1853, sida 1

vade och snillrike män fattige. Hvad som i synnerhet gjorde honom omtyckt, var en viss utsökt smak och en fin takt, af hvilken han var i besittning, och hvilka äro tillräckliga för största delen af läsare, hvilka tro, att de äro finkänsliga, då de blott äro frivola. Med ett ord: hr dESparon hade efter några års förlopp nästan helt och hållet verkliggjort sin ungdomsdröm. Det hade lyckats honom att ernå ett visst beröm, som just icke är aldeles detsamma som ära, men som liknar den mycket, särdeles i de menniskors ögon, hvilka hafva intresse af att misstaga sig i detta hänseende. Fru dEsparon deremot fortsatte, i all stillhet och utan att beklaga sig, sitt ensamma lif på slottet hlignicux. Umgånget med grannarne, som hon aldrig sökt med någon synnerlig ifver, hade aldeles upphört. I allmänhet beklagade och högaktade man henne; men hennes öde väckte just icke någon liflig sympathi. Ar icke verlden nästan lika så sträng emot dem, hvilka missbruka vissa dygder, som emot dem, hvilka alltför öppet utöfva vissa laster? Det var så lätt att anse fru dEsparons tillbakadragenhet för stolthet och hennes stränga iakttagande af sina pligter för halsstarrighet. Man hade också nästan funnit det naturligt, att Octavian, hvars smak och böjelser man kände, icke kunnat lefva i sämja med henne, och då den brytning, som ägt rum dem emellan blef bekant, tadlade man visserligen hr dEsparon något; men man var derjemte så välvilligt stämd emot honom, att man bemödade sig, att icke synas förvåned deröfver. (Forts.)