Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1853, sida 1

Marceline bleknade något, men svarade med samma ostörda lugn, som hon förut visat: — Om ni anser denna skiljsmessa nödvändig, och om ni tror, att ni derigenom åter kan blifva lycklig, så har ni att befalla. — Ser ni! denna utväg förskräcker er aldeles icke! Ni har kanske förutsett, . . . ja, måhända redan på förhand gillat den? Låt då ske hvad vi båda önska. Jag reser till Paris; jag vill ändå en gång hafva visshet om jag är en narr, ett barn eller en vanvetting; — jag vill gerna se, om ni har rått, då ni anser de ider om ära och poesi, hvilka plåga mig, för hjernspöken, eller om jag har rätt, när jag anser dem för profetior. Jag lemnar er detta slott och min son. Ni får således behålla alit det, som är er kärt. Och utan tvifvel, tillade han med ett bittert leende, skall ni i ert hjerta tacka mig lika mycket för det ni förlorar, som för det ni får behålla. Ingen menniska erfor hvad som under de timmar, hvilka följde på detta samtal, tilldrog sig på slottet Blignicux. Då solen följande morgon uppgick, var Octavian redan afrest derifran. För tjenstfolket och för alla fremmande förställde han sig och sade — kanske också för att föra Sig Sjelf bakom ljuset — att denna frånvaro icke skulle räcka evigt; men då herr desparon och hans hustru togo afsked af hvarandra, insågo de båda, att de skiljdes för alltid. I Paris kastade sig grefven in i det litterära lifvet; han förnyade fordna förbindelser; han blef på en gång skriftställare och verldsman, och om det kunde tjena honom till ursägt, att han gjorde lycka, så blef Octavian hastigt rättfärdigad. Han hade alltför brådtom att göra lycka och var alltför begärlig efter fantasiens och egenkärlekens njutningar, att han skulle tänkt på att kämpa emot strömmen och skydda sig för den öfverdrift, som i våra dagar gjort så många högt begåf