Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1853, sida 2

Under det han åkte, tänkte han med innerlig glädje på, i huru hög grad Fredrik den sjerde var honom bevågen; men i samma ögonblick kom han äfven ihåg, det sätt, hvarpå kungens broder, prins Carl, och den köld, hvarmed kronprinsen affärdat honom, då kände han alltför väl, att hela hans lycka var bunden vid konungen ensam, och att han, om Fredrik doge, också i samma ögonblick skulle se sin lyckas stjerna slockna. Han hade visserligen erhallit decharge från den nemliga kommissionen, hvarigenom det förbjöds de kunglige eftertrådarne i regeringen att väcka någon anklagelse emot honom; men biskopen kände alltför vil menniskorna att icke veta, att man väl skulle finna någon anledning att störta honom (som händelsen verkligen blef efter Fredriks död); men han tröstade sig med sitt goda samvete, och detta uppeböll honom också sedermera i motgångens tunga timmar, då han, afsalt från sitt embete, nästan led brist på det nödvändigaste. Under det att dessa tankar sysselsatte den högärevördige mannen, passerade han förbi sina tyå motståndare, om hvilkas ränkor kungen gjort honom underrättad, och då han nu såg dem belastade med bo jor, omgifna med vakt och tvingade att böja sig djupt emot jorden för honom, som de velat störta i elände, ja, i samma sorgliga belägenhet, hvari de nu sjelfva befunno sig, sammanknäppte han sina händer och hviskade för sig sjelf profeten Jeremix ord: Guds ögon äro öppna öfver alla menniskors barns vägar, att gifva hvar man efter hans väg, efter hans gerningars frugt! Slut.