Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1853, sida 1

glänste dock hans glädjestrålande ögon ännu mera; huru intagande och sköna hans drag än eljest voro, så voro de dock långt skönare nu, då han som ett glädjens budskap inträdde i salen; huru lätta och elastiska hans steg eljest voro, så voro de dock vida lättare, då han ilade fram till Rostgaard, som hastigt reste sig för att emottaga den så käre gästen. — Gud vare lof! utbrast grefven jublande, här är er dom, bäste herr öfversekreterare! — Hvad säger ni? — År dommen redan afkunnad? — Gif hit, gif hit! Sådana voro de utrop, hvilka samtidigt gingo öfver de närvarandes läppar. O, den är så mild! Storkansleren, er svåger, jemte drottningen hafva utverkat den, och jag var nog lycklig att af storkansleren få uppdraget att öfverlemna er Hans Majestäts egenhändiga bref till honom. Med dessa ord lemnade han ett bref till Rostgaard, som darrade i alla lemmar, då han uppvecklade det, under det att hans maka oeh dotter mållösa stirrade på honom. I början dansade bokstäfverna omkring för hans Ögon; men småningom hemtade han sig, så att han kunde igenkänna konungens egen handstil, och nu läste han följande till Holstein adresserade bref ): Den 17:de Januari 1725. Iill Vår Storkansler! . Sedan saken med Rosigaard kommit så vida, att han kan öfverbevisas om att hafva emottagit gåfvor och skänker, ja sjelf klart ) Ordagrant öfversatt efter originalet, som är på tyska.