Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1853, sida 1

— HO Hm er rare befaller jag er an säga mig hvarthän J fören mig. Intet svar. Sdäsen mig åtminstone om jag får se min hustru och mina barn? Intet svar. Först nu intogs han af förtviflan; ty han såg sig i andanom redan inkastad i en mörk, fuktig fängelsehåla och belastad med kedjor om händer och fötter; korteligen, hans fantasi var satt i en så våldsam rörelse, att han var nära att förlora förståndet, då man i mörkningen stannåde utanför ett stort, atdeles mörkt hus i hufvudstaden! — Hvar är jag? Min Gud! hvad väntar mig väl? voro de första ord, som gingo öfver hans läppar, sedan han förgäfves ställt sina frågor till vakten. Hvar är jag? Ett par silkeslena armar lade sig omkring hans hals, och en af tårar nästan qväfd stämma hviskade: — Hos din Conradine! . Rostgaard hade icke igenkänt sitt eget hus, icke sett sin maka, som längtansfullt väntade honom — nu först förstod han hvar han var, och en häftig tåreflod lättade hans bjerta. — Får jag stanna qvar hos dig och barnen? var hans nästa fråga, i det hans maka förde honom in i hans eget rum. — Ja, åtminstone till en början, svarade makan ömt. Du får icke lemna din boning, förrän din dom fallit i konseljen! Så har den milde kungen beslutat. Var nu icke modfälid, vi skola nog göra ditt fängelse trefligt och bra; kärleken är uppfinningsrik, min Fredrik! i synnerhet när det gäller att lindra sorgen och mildra olyckan.