Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1853, sida 2

och strax derefter inträdde en kunglig dansk lakej ifrån vägen i stugan med den rättframma frågan hvar öfversekreteraren var. — Kors, en öfversekter! Huru skulle jag veta det? stammade bonden. — Det tjenar till ingenting att ni förställer er; jag vet att han håller sig gömd hos er. — Gud bevara mig väl! Ni ser ju ingen annan än ån mig, och jag är väl icke någon öfversekter, skulle jag tro. — Nej, här är ingen, men bakom den dörren ! försäkrade lakejen, i det han sköt undan bonden, som ställt sig med ryggen mot den nämnda ingången, hvarigenom flyktingen nyss försvunnit, han öppnade dörren och gick uppför den branta vindstrappan. Men deruppe säg han icke heller någon, och fruktade redan att Rostgaard undkommit, då han hörde ett svagt stånkande från ena hörnet af vinden. Ljuden ledde hans steg, och han kom bakom en uppstapplad hög af torf. Ack, der satt den man nedhukad, som kort förut varit en af Danmarks mäktigaste och mest andedde män; han darrade i alla leder, och då lakejen, den genom sin dagbok från dessa tider bekante Torm, började tala, sjönk han alldeles tillsammans under ett häftigt rop: — Fatta mod, Ers Nåd! bad lakejen med vördnadsfull stämma. Jag är hitsänd af Hans Majestät, för att försäkra er om, att den förbrytelse som blifvit begången genom Ers Nåds flykt till fiendeland, skall förlätas. Kungen vill er verkligen intet ondt. Ers Nåd kan tryggt återvända med mig, ty ni har alldeles ingenting att frukta. Under detta tilltal hade Rostgaard småningom återkommit till sig sjelf; med möda steg han upp, och då han i den framför honom stående lakejen igenkände