Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1853, sida 1

er om min konungs beskydd, innan jag derom erhål lit en uttrycklig order från majestätet. Nej, det kar jag sannerligen icke. — År det er verkliga mening? Ni vill således icke? — Nej, tag mig tusan . ... Mera hörde Rostgaard icke; ty lika fort som han in kommit i kabinettet, lika hastigt flydde han bort iger — och de ord, om kommendanten lät undfalla sig då den oväntade gästen lemnat honom: Mannen il galen! dessa ord måste enhvar tänka, som såg ho: nom ila ned mot hamnen; den gamla hattens fram: skygge hade fallit ned; den på ett par dagar osriserade peruken hade förlorat sin styfhet i lockarna och lät dess orediga tofvor hänga ned på den långa rockkragen; om man ändtllgen kastade en blick på de af sorg och fruktan förvridna anletsdragen, så hade man verkligen orsak att tro, att mannen ej var vid sina sinnen. Då han kom ned till hamnen, såg han båten redan kryssa långt ute i sundet — endast den gamle, trogne tjenaren från Krogerup stod der, genomfrusen och hungrande, och väntade på sin herre. — Hvad skall Jag osycklige man taga mig till? var det ovilkorliga utbrott, som gick öfver Rostgaards läppar, då han sålunda stod ensam med sin gamle Nils vid stranden af det sund, som skiljde honom ifrån allt det käraste han ägde i lifvet; ack, det var så smalt, och dock var det lika bredt, som svalget, hvilket öppnade sig emellan Lazarus och den rike mannen. — Fatta mod, nådig herre! bad den trogne tjenaren, som börjat inse Rostgaards olycka. Det är kanske icke så illa, som herrn tror. Följ nu först och främst med mig, Ers Nåd! vi skola begifva oss till den der bondstugan, som ni ser derborta vid kullen, icke långt ifrån de yttersta husen i staden. Ers Nåd må veta, att den mannen, som bor der, är en gammal