Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1853, sida 2

— — ——— M—OeIMNMINS fosterländska sinne, och ansåg dem värda att belönas. Det är hela saken, det försäkrar jag er. — Det kan ni inbilla gäss och kungar, men icke mig, min gode man! Tag ni af masken för en kamrat! Nå, icke sannt, jag har genomskådat er oskyldiga list; den gör er heder. — — Ni tiger? — Nå, den som tiger, han samtycker, och med ert samtycke visar ni, att ni och ingen annan är den man, som kan bistå mig. — Hvarmed, frestare! hvarmed? — Ser ni, jag har för afsigt att bombardera kungen med åtskilliga memorialer; men ni är alltför klyftig att icke inse, att jag icke rakt fram vågar skrifva mina beskyllningar emot de mäktiga fiender, som jag vill störta; endast sparsamt och likasom med bäfvan kan jag omtala de förbrytelser, för hvilka jag vill öppna kungens ögon. Således beböfver jag en man, som genom sin ställning och sitt förra trogna uppförande kan bortjaga hvarje skymt af misstanke från kungen; kort sagdt, jag behöfver er, min gode magister! för att ni må kunna bibringa honom de anslag, som min hjerna upptänker, och som hatet ingifver mig, men som min förtvilade ställning tvingar mig att hälla inne med i det längsta. — Men hvilken lön har ni väl att bjuda mig derför? ty ni kan väl icke begära, att jag skall sätta min välfärd på spel, blott för att befordra edra afsigter? invände magistern, i det han steg upp från sin plats vid äfventyrarens sida. (Forts.)