Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1853, sida 2

Selv DauC CIICNRTLIUHU 0U11 1DSM ÖCClILCT, IVP dl vara ganska underhållande. Att den med allt detta en och annan gång förföll något stillastående, äfvensom att effekt-scenerna blefvo något matta, berodde, såsom vi sedermera skola söka visa, på brist i ensemblen och ett svagt utförande af vissa roler. — Karaktererna i pje sen voro en och hvar egendomliga, ypperligt individualiserade och de flesta ganska intressanta. Hufvudpersonen, baron de Mortagne, var en äldre, förnäm och rik man, som genom familjeolyckor blifvit till viss grad sinnessjuk och dertill fått en svår kroppssjukdom, hvars anfall träffade honom vid alla häftiga sinnesrörelser, genom hvilket olyckliga tillstånd han fallit i händerna på en intrigant och egennyttig domestik, Christine Bouchon, som i samråd med en på vällefnad begifven maire, Barbanpr och den egennyttige notarien Jolibois, umgås med planer, att tillskansa sig den sjuke baronens förmögenhet. Till sin handtlangare använder denna listiga qvinna äfven den på dryckenskap begifne slottsvakten Cabaret. Den ljusa engeln ibland alla dessa är Rose, en vildblomma, oskuldsfull och god, fri och glad som sångfogeln, hvars toner hon lånat. — I dessa personligheters sällskap har en den listiga hushållerskans kusin, Thomas Taureau, blifvit införd. En äkta bondbasse, som kommit för att återfinna föremålet för sin kärlek, kusinen och barndomsvännen Christine Bouchon, med hvilken han en gång vallat korna i skogen. Denna belönar sin trogne kusins fortfarande böjelse med att köpa honom ett hus och göra honom till herre, n.b. till kläderna, i hvilka hans outröttliga ärliga bondnatur finner sig mycket illa, ehuru han icke röjer någon förlägenhet, att i det fina sällskapet taga för sig af allt som bjudes och visa sitt herramannaskap genom mycket ogenerade fasoner. Under det dessa personer röra sig i baronens hem, dominerade af den föregisna baronessan, anländer baronens son, som i sin tidigaste ungdom tagit sig orådet för att rymma ifrån sin far, till följd af en tvist, hvarföre ock denne nu ej mera vill kännas vid honom. Genom Rosees försorg får han tillfälle att uppenbara sig för sin far, som i företa ögonblickets hänförelse trycker honom till sitt bröst, men straxt åter jagar honom ifrån sig. Icke ens hans moders mellankomst, den verkliga baronessan de Mortagne, förmår verka på baronen, som får sin sjukdomsattack och visar både hustru och son ifrån sig, återfallande i Christine Bouchons våld, från hvilket man velat rädda honom. Den verkliga baronessan har af sin man blifvit förskjuten uppå en ogrundad misstanke för otrohet, på grund af hvilken misstanke baronen i en duell skjutit ihjäl den man, som berömt sig af att hafva besegrat hans hustrus dygd. Mor och son meddela hvarandra sina öden och bekymmer, och sonen beslutar att fortsätta sina medicinska studier, för att bota sin far och dermed undanrycka honom den makt, som nu håller honom fängslad. Genom Rosees kloka bemedling ästadkommes ännu ett möte mellan de tre familjemedlemmarne, men Christine Bouchon anlände i rätt tid, för att förtaga all den verkan den haft på baronens sinne. Emellertid har, såsom man förmodar, baronens son fattat böjelse för vildblomman Rose, som ock är nog oförsigtig att gifva honom en kyss. I samma ögonblick anländer tåget med mairen i spetsen, för att utkora och bekransa Rose till Rosenjungfru, en fest som ägde rum i förra tider i vissa delar af Frankrike. När man ertappade henne på en sådan handling, som att kyssa en ung man, anses hon ha förverkat dygdens utmärkelse, och står ösvergifven af alla, utom af den sjuka baronen, som tager henne hem till sig och uppfostrar henne till dam. Att hon derunder öppnar tillfälle för den nu såsom skicklig läkare återkomna sonen att träffa sin fader och slutligen botar honom, och att dygden och kärleken slutligen belönas, torde en hvar förmoda. Mera öfverraskas man kanske af att Taurean afkastat herramannadrägten och iklädt sig åter sin blus och sina träskor, och ännu mer torde man förundrat sig öfver att Christine Bouchon tager sin trogne barndomsvän under armen och lemnar det ösverslöd, hvari hon lefvat, för att blifva hans hustru. Så går det emellertid. Man inser lätt, att med en sådan handling och sådana karakterer ett skådespel bör kunna tillvinna sig stort intresse, Men här ligger mycken vigt på utförandet. De egendomliga karaktererna böra återgifvas i deras natursanning. och de mera rörande scenerna