Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1853, sida 3

vb 4444 7 4—14. Samuel Grubbe, Vid denne högaktade mans och ädle tänkares graf den 19 November utdelades följande särdeles vackra verser, i Götheborgs nations namn, författade af lätt igenkänlig hand: Finns ingen sol bakom de skyar tunga Som, när de brista, lösa sig i gråt? Hör klockorna, som dag från dag här sjunga Hur allt blir mörkt, när vänner skiljas åt! En fridens man har nu sin bana lyktat, Sin ked af tankar tänkaren tänkt ut, Ett lif af ädel verksamhet är flyktadt, En huslig lycka sörjer här sitt slut. Hvem var den gamle, som vår undran väckte och som vär kärlek fästade sig vid, Som gick här ensam bland ett yngre slägte, En vördad skugga från Carl Johans tid? Kom, Minne, du och tälj oss om den ära, Han redligt sökte och han tidigt vann: Hur djup hans forskning och hur klar hans lära, Hans trohet mot sin pligt hur samvetsgrann! i om den rad af år, han verkat trägen lärarns kall med lika flit som fröjd, Tälj om den ungdom, som han visat vägen På tankens stege till det Sannas höjd! Det sitter högre än den högsta stjerna, Det rycks ej ner, det tages ej med storm; .. Det sänkte sig, det mötte honom gerna Med bruten stråle i en jordisk form. Han åt det Rätta skatta bjöd hvar irring, Hvad nyss var dimmigt tog bestämd gestalt, Och der blef reda i en hvar förvirring, Och der kom sol, om icke lif i allt. När för det sköna skalden blottäkan svärma, Det grips af tänkarn, som det mönstrar kall; Men under isen, — hvilken ström af värma, Och i begreppen — hvilken ren kristall! Och ordets flod, der hvarje tanke seglar På vågrät yta genomskinligt klar, Med hvilken trohet hvarje ting den speglar, Med hvilket lugn den målar djupets svar! Men när du nämnt det vattpass, som han egde För högsta tanke som för minsta ord, Glöm ej den oväld, hvarmed allt han vägde I lärosalen, som vid Rådets bord! Han satt ock der den anspråkslöse lärde, Af Platos dom förklarad vittnesgill. Man såg blott skalet; kärnan af bans värde Ej hopens öga lade märke till. Den vise skrider obemärkt sin bana, För mängdens syn, en slöjad hemlighet; Ty hvad han tänker det kan ingen ana, Och hvad han anar är blott en som vet. Och höga själar äro ofta blyga, När röjde ytan hvad inom dem fanns? De ha sått vingar icke blott att flyga, Men ock att skyla mycken inre glans. Hur nöjd har ej från skenet och från suset Till dessa altar sist han återvändt, Der han sitt lif till offer bar åt ljuset, Och der det nu till aska är förbrändt! I helga syner fick han här sig sänka, Han tingens väsen såg, ej deras slarn. — Han kunde älska, som han kunde tänka, Det veten J, hans maka och hans barn! Frid öfver honom, som är nu försvunnen, Frid öfver er, som honom haft så kär! All sol, all glädje J beröfvas kunnen, Men ej den tröst: han är blott borta här.