Sålmhvnd Cl, 001 14 :: 4 slutne, kan omöjligen tilläta hvilka enskilta sammankomster som helst. För de offentliga sammankomsterna sörjer hon sjelf. (Men huru?) — — —, Enhet mellan stat och kyrka, förbud mot affall och förbud mot enskilta den offentliga gudstjensten ersåttande religionssammankomster, äro stycken, som nödvändigt höra tillsammans. Vill man de tvenne sorra, så måste man ock vilja det sista. Hvad säger väl läsaren om dessa sörklaringar, ifrån detta håll, just i den tid, då den afsedda, olagliga och förnuftsvidriga författningens npphäfvande är icke blott en fordran, utan en ren nödvändighet. Konventiklarne hafva redan tagit den utsträckning, att de helt enkelt icke kunna längre förhindras. Men ju mera man det söker göra, ju mera statskyrkans embetsmän begynna fördömma dem och förklara dem oförenliga med kyrkans enhet, ju mera skola de antaga en afsöndrande karakter, och ställa sig utom denna kyrka, inom hvilken de eljest kunnat blifva ett icke blott fredligt och oskadligt, utan lifgifvande och välsignelserikt element. Då förf:n så skarpt yttrat sig emot konventiklarne, var det naturligt, att han icke heller kunnat gå in på de fordringar, som höjts af vissa s. k. låsare-samfund i norra Sveree. att få begagna de s. k. gamla böckernak, d. å. den gamla handoch psalmboken, samt Luthers lilla katkes; fordringar, hvilkas rättmätighet sjelfva theologiska fakulteten i Upsala medgisvit. Försin kommer i dettta afseende till följande slutpåstående: Ijan kan omöjligen betvisla, att det penndrag, som lemnar omnämnda medgifvande (begagnandet af de gamla böckerna) skall göra svenska kyrkan till något annat än det hon nu efter grundlag, borgerlig lag och kyrkolag är, och sålunda oek vara en kränkning af den yttre såkerhet, hvaraf svenskt samhalle år i besiltning. Såsom man finner begagnar sörs:n alltid samma slutkonst. Det ringaste medgisvande af rättigheter, som den s. k. kyrkan olagligen tillskansat sig, utropas först och främst såsom yrkadt endast af kyrkans fiender, af högfärden, knotet och det lejda proselytmakeriet-, och sedermera såsom nödvändigt ledande till kyrkans störtande, hvarpå genast skulle följa hela samhällets undergång. På samma sätt har man, såsom bekant är, talat i alla tider. Så talade hedendomens offerprester, då kristendomen störtade de gamla gudarnet; så ropade katholicismens prester, då kättarechefen (heresiarken) Luther sökte ingjuta en renare anda i den kristna verlden; det är derföre fullt i sin ordning att en ärkebiskop i våra dagar ropar på samma sätt. Men med allt detta rop, hafva de samhällen, der förbättringens (reformationens) anda kunnat göra sig gällande, gått framåt i andlig och timlig förkofran, under det de andra, der den gamla statskyrkan förmått besegra den andliga rörelsen, gått tillbaka och trädt till branten af sin upplösnings afgrund, från hvilken numera icke längre en reformation, utan endast en revolution kan rädda dem. Denna dagsklara historiska erfarenhet torde gälla mer än några lösa deklamationer. Innan vi lemna kapitlet om konventiklarne och de gamla böckerna, torde vi böra uppdaga några härmed förenade omständigheter, som förtjena all uppmärksamhet. Våra läsare torde erinra sig de våldsamheter, som nyligen ägde rum i Orsa församling af Dalarne, då tvenne rättskaflens mån, utan all anledning häktades af ortens kronobeljenter och aslördes på sångskjuts på väg till deras hemorter, derföre stt de deltagit i några sådane der förbjudna konventiklar. Under samma tid begynte en i Orsa nedsatt inqvisitionsdomstol, att anställa räfst med desse förhatlige läsare, hvaraf följden blifvit, att icke mindre än 63 personer blifvit dömde, att per man böta 30 rdr rgs. Den man, som de utvalt till sin lärare eller föreståndare, dömdes till 28 dygns fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkopligt samt offentlig afbön eller bekännelse, att han brutit mot Gud och Kristi församling. Då han aflade denna bekännelse blef han ock lösgifven. En qvinna deremot, som blef aslordrad samma bekännelse, nekade; blef då återförd till sangelset på ytterligare 3 dygns vatten och bröd, sedan den föregående aftjeningen upptagit 14 dygn. Derester blef hon än en gång förhörd och uppmanad att återgå till statskyrkan, och då hon åter nekade, affördes hon för tredje gången till fängelset ocb sitter der nu på 16 dygn. De bötfällde äro nästan alla fattiga och kunna ej betala, hvarföre de dels undergått,