Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1853, sida 2

— Hon är högst oförskämd, Numsen! utbrast Rostgaard, i det att vreden uppjagade en rodnad på hans eljest bleka kinder. Det går ju knappt en dag förbi, utan att hon får en och annan af sina slägtingar, som hon kallar dem, hulpen; det är, min sann, en förfärligt stor familj hon har, Numsen! — Ja den är mycket utbredd! försäkrade Numsen djerft. Och till denna min familj hör också Söfren Petersson, som tog examen i fjol med ett mycket hederligt non; han skall hafva Butterups socken nära Holbek. — Skall han det? — Ja det vill säga, öfversekreteraren skaffar honom det. — Är hon galen, Numsen? ropade Rostgaard, i det han så hastigt reste sig från stolen, att den stela fröken ovilkorligt vek ett par steg tillbaka och nedföll på en af de skröpliga stolarna, som så nära hade krossats i stycken under henne. Hvad är det, som hon begär af mig? — Ingenting annat, än hvad öfversekreteraren mycket beqvämt kan åstadkomma! sade fröken, sedan hon hemtat sig. Kom bara ihåg att den ädla fröken Numsen kunde låta en liten fågel flyga till hofvet och sjunga för vissa höga öron om vissa hemligheter, som kunde blifva mycket obehagliga för vissa personer. — Hon kan lägga papperet der och sedan gå sin väg, mumlade Rostgaard emellan tänderna, under det hans panna lade sig i mångfaldiga rynkar (Fortsättn.)