Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1853, sida 2

2 2 Några ord med anledning af skriften om svenska kyrkans och skolans , 1 angelägenheter. (Fors. fr. N:o 276.) Förs:n öfvergår härefter till sitt bemötande af anspråken på konventikelplakatets upphäfvande, detta plakat, enligt hvilket det är menniskor vid böter och fängelsestraff förbjudet, att i enskilta hus samlas till afdaktsöfningar. Äfven här framställer förf:n deras åsigter, som yrka detta orimliga förbuds anskaslande, origtigt. Han framställer neml. dessa åsigter sålunda: ,Det skulle med den verkliga fromheten i vår kyrka vara mycket bättre beskaffadt, om det tilläts sromma christne att samla andra fromma christna omkring sig, och om sådana församlingar, utan inskränkning af tid, rum, personernas antal och beskaffenhet m. m. vore berättigade att skaffa sig uppbyggelse och undervisning af bön och säng, af bibelns och andra andeliga skrifters läsning och förklaring. Det är af stor vigt, att alla hinder för dylika sammankomster undanrödjas — Vi så anmärka, att de som yrka konventikelplakatets upphåsvande, göra det, mindre under det framhållande af den nytta konventiklarne kunna hafva för sromheten inom vår kyrka, som förf:n lägger i deras mun, än under åberopande deraf, att det måste vara hvar mans ovägerliga rätt, att hålla andaktsöfningar i sitt hus, med sina vänner, likasom han har rätt att bjuda hvem han behagar på gåstabud och dryckeslag. Den lag, som förbjuder sådant, har således svårt förgripit sig på den enskiltes rått, hvilken är helig. Förf:n bemöter detta yrkande på följande sätt: ,Hvarföre konventikelplakatet för personer af åtskilliga slag är en förargelseklippa, inses utan svårighet. De som hata all ordnad kyrka, mäste gerna se de omhägnader försvinna, som försäkra en sådan om någon fred (1) De för hvilka kyrka och allt hvad kyrka tillhör äro likgiltigheter, kunna på omhägnaderna icke lägga någon vigt. Och de som nitälska för någon främmande läras eller kyrkas fortkomst, således i vårt land för det närvarande katholik-, baptistoch mormonvänner, mäste med ifver omfatta allt som gifver dem rättighet att allestädes, hvarest de finna ahörare, uppslå sina talarestolar. Efter en historisk framställning om konventikelplakatets uppkomst, hvarunder den förföljelseanda mot pietismen vid början af förra århundradet), som var grunden för detta plakat, framställes så obeskrifligt lent och mildt, som hade dessa förföljelser varit fullt rigtiga, fortfar förf:n: Man borttage det (konventikelplakatet) och man har öppnat kyrkans portar ej blow för alla möjliga menskliga hugskott, men ock för alla den blinda sanatismens, den skoningslösa djerfbetens, den smygande listens försök, att åt sådana hugskott skaffa erkännande och herravälde. Fråga tillika erfarenheten. Hvem har i allmänhet yrkat konventikelfrihet? Den kristliga fromheten, eller ensidigheten, religionspjollret, hogfärden, knotet, det lejda proselytmakeriet? Vi two, det sednare., Förf:n -nekar ej, att eller annat afvikande undantag kan finnasF men derför beror det ock på en pröfning af åklagaremakten, om en sammankomst skall åtalas eller ieke. Genom I denna prösning skiljes mellan det skadliga och ) Det var härunder en händelse inträffade, som någon gäng blifvit omtalad. Under hetsjagten mot den pietistiska rörelsen, som var det högvördiga presterskapet en styggelse, hvarför de åtalade den fromme Tollstadius m. fl, inträngde polisen, som här var verksam i andans tjenst, i ett enskilt hus, hvarest ett litet sällskap var samladt för läsning af religiösa skrifter. Då man hörde polisen nalkas, undanröjdes på i ögonblicket alla böcker och skrifter, och sällskapet tog fram kortlekar och vinbuteljer. Då polisen inträdde och blef varse detta, utropade anföraren, i det han gaf l den honom åtföljande angisvaren en örfil: ,Här äro ju bara rena Lutheraner och inga pietister.