Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1853, sida 2

—— — pH — ———— — Här sinnes en hygglig man, som önskar sig en titel; han har under hand bjudit semtio dukater; skulle Ers Nåd vara nöjd dermed, så vågar väl er tjenare vänta närmare underrättelse. Rostgaard hade just slutat läsningen af dessa rader och nickade sitt bifall till det sista förslaget, då den gamla, långa fröken, som spelade en så vigtig roll i ÅJre Iljoctar, inträdde i rummet. — Nå, hvad för er hit. Numsen? frågade öfversekreteraren i en temmeligen vresig ton; ty han hade gerna velat läsa brefvet till slut, för att se om det icke gåsves flera sådane der hyggliga personer på Jut land. Hvad vill hon ? — Öfversekreteraren kan väl begripa, att jug icke kommer för ingenting! svarade det gamla husinventariet med denna skarpa och bitande ton, som på sin höjd kan tålas af en arg mops, men som låter förfärlig ur en qvinnas mun. — Ni plägar icke det, Numsen! nej, ni plägar icke det. Nå, säg då fort ut hvad ni vill, ty jag har mycket vigtiga arbeten, som vänta på mig. — Såå, man har så brådtom! ser man på bara; ser man på! Man har icke ett ögonblick öfrigt för en trogen väninna? sade fröken, I det hon med nyfiken blick betraktade de papper, hvilka lågo framför Rostgaard; men då hennes blickar föllo på bretvet, fortfor hon, i det hennes stämma öfvergick till en viss ironisk och hvass diskant: Jag kan väl tro, att det jutske kansliradet bombarderat öfversekreteraren om nya ynnestbevis för sina kreatur. Och han skall nu alltid få sina böner uppfyllda; Gud bevars! honom kan ösversekreteraren icke säga nej, under det att jag stackare måste tigga på det enträgnaste, när jag någon gång vill bjelpa en af mina sysslingar.