Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1853, sida 1

ett ögonblick stannade i sina peripatetiska öfaingar. Deichman har rätt! — Ja, visst har biskopen rätt, sade Anna Sophia med en djup suck. Jag känner att så är, och jag mäste högakta honom, derför att han, såsom Guds tjenare, ifrar för det ondas bestraffning, att det icke som en smittsam pest skall sprida sig vidare; men det måtte väl vara mig tillåtet att göra en fråga : Kan icke en konung gifva de brottslige en varnande vink; kan han icke kalla dem till sig i enrum och säga dem, att han känner deras förehafvande, och att han skall strängt straffa dem, om de fortfara som de börjat? — Jag tror, att man möjligtvis skulle vinna samma ändamål, som genom att strax tillgripa våldsamma medel, och man vunne det på ett bättre sätt. Kungens blick flyttade sig villrådig från den älskade gemålen till den rådgifvande vännen, som icke dröjde länge med svaret. — Kunde det gå an, Ers Majestät, så ville jag icke råda till stränghet; men jag fruktar, att ett sådant medel endast skulle verka för en kort tid; ty snart skulle de tro att Majestätets uppmärksamhet vore vänd på vigtigare saker än deras handlingssätt — och samma frestelser, som förut lockat dem, skulle då resa sig med förnyad kraft. Dessutom kan man icke tänka sig någonting farligare i en stat än otrogne embetsmän; de böra drabbas af onådens hela stränghet. — Är det då så farligt? var den fråga, som åter halkade öfver Anna Sophias läppar.