Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1853, sida 1

——— ——— den bestörte Flindt. Du vet inte hvad du sjelf säger. Har du spåpengar? — Hvad befalls! jag tyckte mon fråre sade småpengar ? — Småpengar! Ha, ha, ha! gapskrattade militären. Jo, der ha vi det. Nej, småpengar göra icke saken klar; jag sade spåpengar. Ser du, den goda qvinnan spår dig, om du fär din önskan uppfylld eller icke, och för besväret erlägger man en afgift, i förhållande till den lycka man eftersträfvar. Det gisves folk, som påstår, att största delen af de såkallade spåpenningarna aflemnas till en viss, mycket förnäm dams enskilda kassa. Jag vet icke om det är sannt, men mig är hber likgiltigt, om jag blott får tjenst vid tullveret. — Ser man på bara, så att drottningen är drishjulet i denna qvarn. — Så sägs det. — Nå ja, jag har aflaggt en liten sparpenning för att i händelse af sjukdomsfall hafva något att underhålla mig med; låt den i himlens namn springa — jag får ju igen dem med ränta. — Det får du! Nå så kom med då! jag skall genast föra bror till audiensen! De tvenne vandrarne hade redan rådhuset med dess lilla tornspira och vattenkonsten bakom sig, och veko just af in på Vestergade, då skrifvaren utbrast. Mon frere vill väl icke inbilla mig att du för mig till audiens i Vinkannan eller i Paradiset — ty Styr du din kosa dit, så följer jag icke med. — Nej, nu äro vi der! hviskade emilitären, i det han med en för hans ålder sällsynt smidighet snodde sig in i en mörk gång och drog sålunda sin vän med sig In på Tre HMjortar. Med stort besvär klättrade de upp för en skral baktrappa, och sedan de derpå famlat omkring i en lång