Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1853, sida 2

Den högärevordige mannen steg rörd upp sran sin plats, lade handen på sitt hjerta och svarade med en röst, som genom sin lätta vibrering förrådde att han var rörd: — Det vet jag, allernådigste Konung! och just emedan jag vet det, älskar jag också Ers Majestät näst Gud öfver allt, och sålänge detta hjerta klappar, och dessa läppar förmå att bedja, skall jag uppsända böner till den milda Försynen, att han mätte bevara er för riken ech folk, liksom för oss alla som älska Er. Det är emellertid icke för min egen skull jag kommer hit; jag är tvertom den tjenaren, om hvilken jag nyss talade, som åsidosatte alla andra konsiderationer, för att uppfylla sin pligt som konungens trogne undersäte. — Hvad menar ni? Sannerligen gör ni mig icke ganska nyfiken, min käre biskop! Säg ut hvad ni har på hjertat. vi ordets förkunnare hafva visserligen alltid skäl att klaga öfver, att menniskorna icke vilja följa vära förmaningar; men aldramest mäste vi dock i dessa tider sucka öfver att de tillslusa sina hjertan och tillstoppa öronen, när vi med profeten förmana: Lat rätt flyta som vatten och rättfärdighet som en aldrig stannande ström! eller när vi med S:t Paulus påminna: J tjenare varer icke otrogne, utan beviser all god trohet, på det J magen pryda Guds vår Frälsares lärdom i alla stycken. Förgäfves dundra vi ut öfver Ers Majestäts tjenare: Såsom eldens flamma förtär halm, och torrt gräs sjunker tillsammans i lågan, Så skall er rot blifva till mögel och edra blommor fara bort som stoft; ty J förakten Guds lag och hånen sanningen. Ja, förgarves ropar Herren till dem: Jag vill mana bort från