Den hemliga domstolen. En episod från Fredrik den sjerdes tid. (Öfv. fr. Danskan.) (Forts. sr. N:o 271.) — Ni har rätt, min käre Deichman! utbrast konungen lifligt, i det han utsträckte sin högra hand emot biskopen, som vördnadsfullt tryckte den till sina läppar, ni har i sanning rätt! Jag mins det väl, ehuru tolf år äro förflutna sedan den dag, då jag besökte er som biskop i Viborg — det var just då jag anförtrodde er min kärlek till fru Reventlovs dotter på Clausholm, och mitt beslut att lata viga mig med henne till venster. — Ni skonade mig verkligen icke, ni förehöll mig det syndiga uti att hafva två hustrur — men nu har Herren i sin nåd. tillslutit Lovisas ögon, och Anna Sophia är min ägta hustru inför Gud och menniskor. — Det gläder mig att ni mins det, Sire! ty då kom er Sanningen till mötes i redlighetens och uppriktighetens drägt, och don närmade sig till eder utan fruktan. Och nu förlåt Ers Majestät, att jag framställer en fråga! — Fråga fritt, jag skall svara! — Hvwarför har Ni aldeles inga hemligheter för den gamle Läders, Sire? Hvarför sätter Ni ett obegränsadt förtroende till honom? — Blixt och dunder! utbrast konungen, med detta leende, som klädde honom så väl. Huru kan Ni, som