tiga staden Sophia, som på de flesta kartor oriktigt förlägges i Servien. Bulgarerne äro Slaver, hvilka fordom kommit ifrån stränderna af Volga, en flod, åt hvilka de tyckas hafva gifvit namn och der ännu finnes en stad kallad Bolgari. I Vallachiet, der man talar en dialekt, som härstammar ifrån latinet, äro Ryssarne, för språkets skull, lika främmande, som om de vore i Italien. Men Ryssarne och Bulgarerne förstå hvarandra lätt, emedan nästan endast några olikheter i uttalet skilja slaviska och ryska språken ifrån hvarandra. I öfrigt bekänna sig dessa båda folk till grekiska religionen, kallad den österländsk-orthodoxa, deras lithurgiska böcker äro lika, och skrifna med det till hälften grekiska, till hälften latinska alfabetet, som Ryssarne i 9:de seklet erhöllo af den helige Cyrillus från Thessalonica, kallad Slavernes apostel. I distriktet Dobroutscha, utgörande den stora bugt som bildas af Donau, bebos en trakt af Tartarer, hvilka tyckas vara utaf Asiens fordna Turkar, och en annan af egyptiska Araber. Tartarerne hafva kommit dit från stränderna af Dniester, bortjagade derifrån al Ryssarne. Araberne åter äro fångar, tagna af sultan Mahmuds trupper, i dennes krig emot MehemedAli. Sultan har förlaggt dem emellan BahaDagh och hamnen Kustendje, och försett dem med allt nödigt till införande af åkerbruk, och de hafva lyckats. Bulgariens befolkning uppskattas till en och en half million, af hvilka två tredjedelar äro kristne. Man träffar sällan Musulmän annat än i städerna och de stora byarne. Äskastningen af provinsens åkerbruk värderas till 64 millioner francs, och industriproduktionen till 10 millioner; tillsammans 74 millioner, af hvilka Porten uppbär 15 i skatter af åtskillig natur. Karadji, eller den mantalsskatt som betalas af rajahs (de icke mahomedanske undersåtarne i Turkiet), är 7 franc 50 c. (omkring 3 rdr 32 sk. bko) för possessionater, och 3 fr. 50 c. för alla andra personer, hvilka fyllt 20 år. Qvinnorna äro befriade från denna skatt. För närvarande äro skatterna ökade genom utomordentliga pålagor och dagsverken, hvilka det allvarsamma krig, hvari ottomanniska väldet är inveckladt, gör nödvändiga. Man hör dagligen omtalas de stora uppoffringar, som mahomedanerne göra af sin personliga förmögenhet, för att bidraga till de europeiska och asiatiska armåernas underhåll. Det är naturligt att de kristne, såsom Turkiets undersåtare, äfven skola bidraga dertill, så mycket mera, som de äro befriade från krigstjenst. Bulgaren är flitig, sparsam och mycket religiös. Redbarheten i hans karakter utgör en motsats emot Grekernes bakslughet. Bulgarien, hvars befolkning, enligt hvad vi förut sagt, till två tredjedelar utgöres af kristne, anses alt alltid hafva varit mindre förtryckt och mindre prejadt än de andra provinserna. Man påstår till och med att denna provins är den enda, hvarest de kristne haft frihet att ringa i sina kyrkklockor. Då detta land alltid utgjort krigstheatern, så hafva Turkarne funnit det ligga i sitt intresse, att icke emot sig uppväcka dess befolknings ovilja. Vid belägringarne under de sednaste krigen bistodo också de bulgariske stadsboerne alltid de turkiske garnisonerne. Denna hofsamhet å Turkarnes sida emot Bulgariens kristne gäller dock knappast mera än den del af denna provins, som sträcker sig ifrån Nikopoli och Tirnova ända till Svarta hafvet. Samma granlagenhet har icke blifvit iakttagen i öfre Bulgaren, som innefattar de stora paschalikaterna Viddin och Sophia. Så t. ex. gingo Turkarnes förtryckoch prejerier år 1841 till en sådan ytterlighet, att de arme Bulgarerne, drifne ända till förtvislan, ändtligen uppreste sig emot sina förtryckare. Det besynnerligaste härvid är, att Turkarne till förevändning för detta ytterliga prejeri togo det nya uppbörds-system, som sultan Mahmud i i sin ryktbara hatti-cherif från Gulhanå anbe