Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1853, sida 1

— — —k—a —7?cr — —— ————244 —— — vilja fortsätta vår resa till häst. Har ni inga ridhästar? — Jo visst, svarade postmästaren med en djup bugning, men jag tänkte .... — Nå, laga då så, att hästarne på bestämd timme stå sadlade och betslade utanför dörren. Så snart vi fått oss litet mat, så rida vi genast härifrån. Postmästaren drog sig tillbaka. Ryttarne grepo sig an med den emellertid uppdukade frukosten. Köpmannen och amtmannen höllo sina blickar stadigt fästade på dem. Då frukosten var förtärd, framfördes hästarne. Utanför dörren till värdshuset hade en hop nyfikne samlat sig, ibland hvilka äfven befann sig den waddeweitziske ox-kusken, som ville önska sina gäster lycklig resa. Dessa svängde sig upp i sadlarne, den yngre räckte byvärden, till belöning för hans tjenster, ett stort mynt, uppdrog honom ännu en gång att så snart som möjligt återsända de honom anförtrodda, i Waddeweitz qvarlemnade hästarne till den poststation, som han under vägen uppgifvit för honom, och i det han vänligt helsade på de omkringstående, sprängde han jemte sin följeslagare i galopp derifrån. Man gissade, man anade, man forskade. Och hvad man gissat, anat och efterforskat, bekräftade sig i tidningarne, nemligen att: Carl XII, under sin flykt från Turkiet, med sin adjutant vid Dannenberg öfvergått Elben och genom Mecklenhurg begifvit sig till svenska Pommern. I Waddeweitz lefver ännu Carl XII:s hemlighetsfulla genomresa och hans oxfärd i hvar mans mun, och af min egen sarsader har jag hört denna lilla episod ur historien om nordens Alexander så, som den här, hvad sjelfva bufvudsaken beträffar, blifvit berättad. Slut.