Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1853, sida 2

nes lycka, under det de aldre hviskade åt hvarandra: Ivilket vackert par! Det var fullbordadt! De heliga orden voro uttalade, och Amalia hada ingått ett förbund för hela lifvet, ett förbund, som endast döden kan lösa. Huru lattsinnigt leka inte menniskorna med detta heliga band, detta band, hvarpå familjernas och samhällens framtid bero! De hafva gjort mensklighetens skönaste förbund till en börsspekulation, till en penningmarknad! Man klagar öfver Amerikas kolonister, som på torgen sälja slafvar liksom boskap, och man betänker inte, huru många föräldrar i våra fria lander sälja sina barn till slafvar för hela lifvet! De göra äktenskapet till ett vexelslut och faderskärleken till mäklare! Den unga makan hade dragit sig tillbaka i ett ensamt rum, och stod der tankfull, med den brännande panuan stödd mot den kalla rutan. Hon var blek, och tårar strömmade utför hennes kinder, i det hon blickade upp till stjernorna i natten! — 0. min Gud! — bad hon — skänk mig styrka att fullborda mitt offer! Led mig att jag inte måtte vackla på den svåra vägen! Mig väntar ett lif utan kärlek, utan frid . .. å min lilla fågel! huru väl förstår jag dig nu, och huru jag ångrar min grymhet!.. Äfven jag