SS 4:7k88tti::444—3ttt::-: oo att med begagnande af tillgänglige odlingslagenheter, ett hushåll af minst tre arbetsföra personer, måtte kunna af ägornas behållna afkastning underhållas, hvarjemte ängoch betesmark ovilkorligt borde vara af den vidd och godhet, att med tillhjelp af halmfodret från åker och löftägt, en häst eller ett par dragoxar, två a tre kor och fem aå sex får eller getter deraf kunna vinter och sommar födas. Afven borde i beräkning tagas, om åboen af andra näringar kunde hafva säker och standig förtjenst. På adelns gamla jord: säteri, råoch rörssamt frälsehemman, hade redan längesedan egarne vetat att förskaffa 818 rätt, att obehindradt verkställa klyfning, väl inseende fördelarne deraf för sig sjelsve. En följd af dessa, såsom det synes temligen onödiga bestämmelser för viss besutenhet, då det kan antagas, att enhvar som vill hafva sin bergning allena af jordbruk, måste vara angelägen, att hafva så mycket att han med sin familj deraf kan lefva, och att deremot den, som vet att han och hans efterkommande kunna genom binäringar, jemte jordlotten, berga sig, väl bör finna sig bättre af att ega denna, oeh derigenom vara betryggad om ett eget hem och ett säkert näringsfång i orten, än om han måste under osäker besittningsrätt vara utsatt för att utvandra och utbyta dessa emot andra osäkra, var att man äfven måste lagstifta på det sätt, att, då genom arf, o. s. v. flera fingo del i en sådan bebygd och besuten hemmansdel, som icke mer fick klyfvas, den störste lottägaren berättigas att lösa densamma: en rätt, som nödvändigt måste lända til de mindre lottegares försång, då deremot det synes varit mycket naturligare, då staten vill vara förmyndare och utredningsman, att ålägga egarne hemmansdelens offentliga försäljning. För det fall att delägarne voro liklottige skulle lösningsrätten genom ett spel, lottning, bestämmas, hvilket blef lika orättvist och skadligt. Nu hade man emedlertid gjort ett steg till något, som i sin mån kunde verka till det uppgifna syftemålet, och snart visade det sig, att, så ofullständigt eller inskränkt det var, medfördes dock deraf nytta. Jordens värde steg för egarne; de sjelfägande jordbrukarnes antal tillväxte; uppodling af jorden och folkökningen tilltog derigenom något — men det gjorde bråk åt embetsoch uppbördsmän, och så kom till att en del äkta bond-aristokrater (och så dana finnas här och der af ganska dryg halt) såg med missnöje en, såsom de kallade ny bondklass uppvexa, som de i sin nationella afund funno eförtjena mera och bättre.icke besinnande att det var derigenom, att desse arbetade mera och bättre, än de sjelfva. Detta missnöje ökades ännu mera, genom det nya stadgandet om tillåtelse för egare af frälsesamt frälseoch kronoskatte-hemman, att genom s. k. jord-assöndring, utan att besutenhet erfordras till en eller flera, upplåta en tiondedel af hemmanets jordrymd samt genom vissa formaliteters iaktagande äfven derutöfver. I synnerhet blef denna tillåtelse, då den utsträcktes derhän, att jordlotter fingo afsön