rätt. Riksd. fullmäktigen Hans Jansson understödde äfven förgäfves honom deri. Pluraliteten, hvaribland ordföranden och nuvarande biskopen Ueurlin förblefvo oböjlige för alla skäl, och ständerna fingo 1840 emottaga kommittbetänkandet, som innefattade ibland annat hemmansklysningens inskränkning till å:dels hemman, och afsöndringens medgifvande endast på lifstid eller viss bestämd tid af högst 30 år. Under den långa mellantiden mellan motståndets början 1829 och 1840 hade i nästan alla orter af landet erfarenheten vitsordat det tilltagande i jordbruksnäringen, som jordens lättare åtkomst förorsakat, och den tillväxt i befolkningen som åtföljt densamma. Men det synes som hade de lättade tillfällen för den idoge, men mindre förmögne, till den grad rvunderlättat bosättning och sjelfbestånd, att detta gjort lättingarne och de mera förmögne missbelåtna; och då Rikets Stander skulle företaga frågan, instämde de bulvudsakligen i de åsigter, som lågo till grund för kommiltelorslagel. I den skrifvelse hvari de meddela regeringen beslutet härom, dat. d. 14 Juni 1841, finner man dem blott hafva gjort några förändringar, som man nästan skulle kunna tro stått tillsamman dels med skråväsendet, dels med önskan att snarare inveckla än underlätta formerna för verkställigheten. Så t. ex. föreslogo de, att i I kap. 3 I blott skulle få ingå i beräkning för besutenhet, om åbon af krlens alhmåänna näringar kunde hasva såker och ständig förtjenst; de ville, att lägenhet, som efter I uppläts, icke skulle få vara af mindre område, än de för serskilde orter uppgjorde bestämmelser medgåfvo, på hvarje afsöndrad del; det var blott för odlingsbara mossar, som de hade den godheten, att tillstyrka afsöndring sör alltid, o. s. v. (Forts.)