Amalia blef sjuk .. hon låg länge sväfvande emellan lif och död. . men ungdomen är stark, och döden aflägsnade sig åter från sitt bleka offer. Huru stark är icke stundom menniskan! Så mången sorg, för hvilken man fasar, så mången vild förtviflan rasar lik en feberyrsel genom vår hjerna, och glöder som en vulkan i vårt hjerta, — men det är icke alltid sorgen dödar! .. Vi friskna till igen, sorgen har väl icke försvunnit, men den har mildrats, och med förundran finna vi att lifvet ännu är oss kärt! Så äfven med Amalia .. först önskade hon att få dö, att få lemna den verld, der hon icke fick bli lycklig med sin älskling ... men sedan blef hon lugnare, hon kände att man kan lefva äfven med ett krossadt hjerta .. hon kände att om den lyckliges krona är dyrbar, så är lidandets krona skön, och hon böjde sig utan motstånd efter sin faders vilja! . . Det är Amalias brölloppsdag. i Ljuskronorna sprida ett bländande skimmer öfver den eleganta våningen, som hvimlar af prägtiga, guldsmidda uniformer, och damer i de utsöktaste toaletter. Alla vänta med otålighet att få se bruden. Brudgummen skämtade i ett af rummen med några af sina vänner öfver de pligter han