dras äfven för alltid, under full egande ratt, illa upptagen af alla dem, som i sin fruktan för den s. k. lösa befolkningen gå så långt, att de synas vilja efter ryska bruket på landsbygden blott hafva godsegare och vid jorden fästade trälar. Redan vid 1828 års riksdag var man således färdig med att begära ändringar i 1827 års författning. Likväl synes vedersakarne ej ännu då varit nog säkre på sin sak, för att våga anfall i de hufvudsakliga stadganden, som vi här sett befordra en friare dispositionsrätt och en underlättad åtkomst till jorden. Man nöjde sig med, att begära en utsträckning af stadgandet i l kap. 9 8 ang. kon. befallningshafvandes skyldighet, då jemkning af de för jordklyfning stadgade grunder skulle för något län finnas af nöden, derom anmälan göra hos K. M. som ville tillse om serskildt stadgande behöfdes, äfven till frågor om jordafsöndring; hvarigenom således tillfälle blef att genomdrisva inskränkningar deri; och man begärde att i stället för den obehindrade afsöndringsrätten från säteri, råoch rörshemman samt insockne frälse, samma stadganden borde gälla för dessa jordnaturer, som för frälseoch kronoskatte, hvarvid man dock ville medgifva, att i stället för blott po:del, från dem å:del af jordrymden kunde få afsöndras. Den rättighet som 1827 års förordning gisvit, att inom en mil från stad, på viss tid af högst 50 år få afsöndra ända till tunnland jord, öfverklagades äfven och ansågs böra inskränkas till en sjerdedels mil, hvilket dock regeringen endast så till vida medgaf, att i grannskapet af mindre städer (t. o. m. 3:e klassens) dylik afsöndring endast fick ske inom 3 mil vid staden eller köpingen. Det var vid 1834 års riksdag, som motståndarne till reformen, begagnande sig af de betänkligheter som man lyckats väcka vid tillämpningen af förordningen, och som förmått regeringen, att såsom det hette, lemna rikets jordbrukande innevånare tillfälle, att yttra sig i länskommittåer (hvari ledamöterna kallades af landshöfdingarne) lyckades att uppväcka frågan om ändringar, förklaringar och tillägg till densamma; och genomdrifva en begäran, att K. M. måtte låta utarbeta förslag dertill, samt vid nästa riksdagen lemna ständerna del deraf. Nu är således saken i god gång. Regeringen gjorde som vanligt, sig ej sjelf besvär med någon motiverad och utarbetad proposition; utan en kommitt nedsattes för ändamålet, under en landshöfdinges (frih. Rålambs) ordförandeskap. Denna kommitt måste i sitt betänkande erkänna, att största delen af länens kommitterade förklarat sig för hemmansklyfningens, och äfven afsöndringarnes nytta. Man såg tydligen i de flesta af de kommittens utlåtanden, som yttrade motsatt öfvertygelse, inflytelsen af herrar landshöfdingarnes individuella tänkesätt. Förgäfves kämpade d. v. Justitiekansleren, hr Faxe, för bibehållandet af förordningens hufvudgrunder; han stridde emot en inskränkning af besutenheten till viss hemmansdel, och för bibehållandet af tillåtelsen att afsöndra jord för alltid och under full egandea . 1 2