Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1853, sida 1

— — —— —— med gälla toner. Endast en utaf dem, en hanne, besvarade i samma tonart qvittret ifrån den lilla sorgsna kanariehonan. Amalia funderade länge hvad som kunde fattas hennes fågel .. hon flyttade burarne närmare hvarandra, hon gaf sin älskling socker och grönt, men ingenting hjelpte. Honan satt vid burgallret och blickade så sorgsen öfver till den andra buren, derifrån hon hörde sitt qvitter besvaras . . och till slut förstod Amalia henne. En aning sade henne att det var kärlek som talade i detta qvitter, och hon gjorde ett försök att flytta burarne tillsammans . . och se! då blef det glädje utaf! De båda fåglarne sträckte sina små halsar ut genom gallren och deras näbbar berörde hvarandra. Och hannen sjöng, alldrig hade Amalia hört en fågel sjunga så! Det var kärlek, längtan, glöd och qval i dessa toner, och det började klappa så underligt I i Amalias bröst .. hon anade att denna känsla, som så besjälade den lilla fågeln, låg fördold i hennes egen barm . . . hon lyssnade till sången med allt större tjusning. — En dag kom hennes far in i hennes rum, och hade med sig en steglitz, en grann fågel med stolt och högmodig hållning och bjerta färger. — Se här min lilla Amalia, — sade fadren, du har så ofta önskat dig en steglitz .