Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1853, sida 1

—g ——— här har jag skassat dig en af de vackraste jag kunnat fä! — Tack! tusen tack! bästa pappa — jublade Amalia, i det hon tog den vackra fågeln i sin prägtiga bur, — ack hvad jag har längtat att få en sådan! . Men pappa! nu måste du också skaffa mig en häckbur. . . — Hvartill då? . Hvilka tänker du låta häcka? .. Och Amalia visade sina båda älsklingar, och omtalade för sin far deras ömsesidiga kärlek. — Lilla toka! — sade sadren leende i det han strök hennes kinder, — tror du att fåglarne förstå sig på att älska . . det är hos dem endast en naturdrift som måste tillfredsställas. Dessutom, hvad skall du med flera kanariefåglar? . Nej då vore det bättre att du lät steglitzen och honan häcka . . det blir så vackra bastarder! . — Ack ja! du säger något pappa! — utropade Amalia, men tillade hastigt allvarsam, — men då måste jag Ju skilja dem åt, de två som . — Hvad är det för barnsligheter, — förmanade sadren, — gör du som jag sagt! . Tror du inte dessutom att kanariehonan skall tycka mer om en så grann fågel som steglitzen, än den der kanariefågeln som bara har en färg. — Jo, det är sannt, — sade Amalia, och