Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1853, sida 3

mAmAm: e 11—41191 KJ UME TERE Lt ff kocm——————————————mmW Å — Rättegångsoch Polissaker. För första resan inbrottstöld straffade manspersonen Carl August Pettersson eller Lindström, blef i Lördags af poliskommissarien Flygare anhållen just som han inspasserade hit till staden. Pettersson eller Lindström, som är hemma å Lunnetorpet i Wästbo härad af Småland, och gjort sig känd för en lika djerf som slipad tjuf, innehade vid å honom anställd visitation 2:ne påtagligen falska bevis, det ena af en prest och det andra af sundnets-nämndens ordförande i Westbo härad, utfärdade för drängen Johannes Pettersson, under hvilket namn Lindström förmodligen tillryggalagt vägen från hemorten, 2:ne dyrkar, en nyckel, diverse andre smärre verktyg, en portemonnaie, innehållande 4 rdr 12 sk. i silfver, och något kopparmynt, 2:ne silfverbeslagna sjöskumspipor och ett biyertssodral af silfver med flere andre effekter af ringare värde; och som samtlige desse saker förmodades vara på oärligt sätt åtkomne, och Lindström, som dessutom saknade pass eller behörige bevis om sig, misstänktes vara stadd i mindre lofliga ärenden, så blef han genast häktad och sistl. gårdag inställd hos poliskammaren, för undergående af förhör. Uppfordrad att redogöra för åtkomsten till ofvannämnde anhållne persedlar jemte bevisen och dyrkarne, förklarade Lindström, i afseende på de förre, att dessa vore honom tillhörige och att han på ärligt sätt åtkommit dem, dels genom byte å marknad i Warberg och dels att han medhaft dem från hemorten, hvaremot han, rörande bevisen och dyrkarne uppgaf att han hittat dem å allmänna landsvägen, bevisen emellan Warberg och Kongsbacka och dyrkarne på denna sidan sistnämnde stad, och försäkrade derjemte på det bestämdaste att han af intetdera gjort bruk; men det åtbar sig icke bättre än att på det ena af bevisen Stod antecknadt, att innehafvaren deraf uppvist detsamma å södra vaktinloppet till det spärrade Halmstad och, på grund af beviset, fått fritt inpassera. Lindström, som påstod sig hvarken kunna skrifva eller läsa skrifvet. sade sig icke veta hvad bevisen innehöllo och att alla derå befintliga anteckningar varit gjorde innan han hittat dem; förnekande dessutom Lindström att han på detta sitt ströftåg besökt Halmstad. Alla dessa upplysningar eller rättare uppgifter afgåfvo Lindström med en sådan oförskämd tvärsäkerhet, att, om dels Lindström icke här gjort sig känd för en utstuderad skälm af äkta Smålandsras, och dels en sådan tur eller numera för honom otur, att så der på landsvägen hitta saker som för tjufven äro af så oskattbar nytta för att ostörd och lättare kunna idka handtverket, icke gerna vore tänkbar, man skulle varit frestad antaga allt sammans, såsom fullt trovärdigt. Men vår poliskammare, som i sådane fall icke gerna , aktar på foglalål, lät sig icke heller dåras af Lindströms improvisationer, bvadan den beslöt att ransakningens vidare fullföljd skulle hänskjutas till rådhusrätten i Halmstad, och Lindström, hvilken emellertid insattes i länshäktet, på fångskjuts ditforslas. Ä — En stackars bonde, Olof Andersson från Kämpetorp i Thorsby socken, hade härom dagen räkat att väl djupt titta i bränvinsglaset, så att han slutligen blifvit något yr i hufvudet. Under detta i hans tycke angenäma tillstånd kände sig vär man vid ett särdeles briljant lynne, hvilket slutligen utbröt i temmeligen högljudda rop och som han dervid olyckligtvis befann sig å öppen gata, kunde detta icke gerna undgå att ådraga sig vår vaksamma polis uppmärksamhet. Följden häraf blef ock den att Olof Andersson anhölls och förständigades af poliskonstapeln Ljungqvist att ätsölja honom till polisvakten, för att göra reda för sig, men som detta ingalunda föll Olof Andersson i smaken så fann han sig befogad att häremot på det ifrigaste protestera. Nu vet väl hvar och en att protester, lika litev som reservationer i många fall och i synnerhet i sådana som fall som ifrågavarande, icke just äga synnerlig kraft, hvarsöre Olof Andersson par fas et nesas bemäktigades för att afföras. Olof Andersson lät likväl icke så lätt handskas med sig, till en början fattade han ett kraftigt tag uti en å gatan stående kärra, derifrån Ljungqvist förgäfves sökte lösgöra honom; seder mera smorde han till Ljungqvist att dennes kask råkade komma något på sned, eller falla rent af, (hvilketdera blef icke fullt utredt), derefter ryckte han Ljungqvist med sig omkull på gatan osh slutligen sprang han, Olof Andersson, in uti handlanden Ahrenbergs salubod, hvarest han, ehuru eftersatt af Ljungqvist med flere, som emellertid kommit denne till hjelp, åtnjöt skydd af bodens ägare, hvilken icke allenast vägrade att utlefverera Olof Andersson, utan hindrade hans gripande och befordrade hans flykt, För dessa bedrifter blef Olof Andersson ställd till ansvar inför poliskammaren, som, efter fullbordad undersökning, hvilken företedde, i afseende å bevisningen, ganska märkliga stridigheter om Olof Anderssons brottslighet i förevarande fall, synnerligast vidkommsnde väldet å Ljungqvist, som dock så tillvida blef bevist, att tvenne vittnen bestyrkte detsamma, hvaremot flera andra vid tillfället närvarande icke hade sett det, dömde Olof Andersson att, för fylleri och polisbetjeningens öfyerfallande vid tjenstutofning, böta 70 rdr banco, eller i ena bot afstraffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd i vederbörligt häkte. ene ——————XRXEXRXOXOXLTR—XX-Q-—— —