tet rättvisa åt mina sträfvanden, ingenting annat! — Bättvisa? .. Åhja, jag skulle val också kunnat sordra sådan, — men jag har sått vara nöjd utan, jag! — sade magistern, i det han tog en väldig pris ur sin gamla tenndosa. Och gulddosan i presidentens hand växte betydligt i jemförelse med denne simple konkurrent, medan Bahiaprisen njöts med större smak vid anblicken af magisterns blygsamma Strömbergs sina. Men dörren öppnades ånyo, och in trädde en liten treflig man med prestkrage och nordstjernan på kaftanen. .. Hans skalliga panna och lifliga ögon skulle anstått en pater Rodin, medan den runda magen mera tydde på en vegeterande än en reflekterande natur. Den lilla mannen var prosten och professorn vid Upsala universitet, Albert G. I ett nu var han framme hos presidenten, som han omfamnade så varmt, som hans korpulens tillät, och utropade med mycken pathos: — Ändtligen återser jag dig då min hedersvän . . och trettio år ha inte förminskat min vänskap .. den glöder ännu lika varmt i min själ — — men hvem är det? — tillade han i det han fäste blicken på magistern.