— Hm! — sade denne lugnt, — jag mar ker att tiden måtte förändrat mig betydligt, d singen af mina vänner känner igen mig! Nej, jag försäkrar, — sade professorn, det han tummade på sin nordstjerna, — af jag inte har den ringaste aning... — Jo jo men, — fortfor magistern, — de är endast motgången som förändrar oss. . lyc kan har bibehållit er nästan sådana, som n voro i er ungdom .. min panna är mera ryn kad, mitt hår mera grått .. — Aha, nu ser jag — utbrast professorn, det han försigtigt såg efter att de voro ensam ma, och derpå räckte magistern sin hand — det är Harald N. Men huru har du kommi i en sådan belägenhet? .. — Åh, det är en lång och sorglig historic — — men låtom oss nu vara glada! — Ja det är sannt, — sade professorn, : det han helt saderligt strök sis Om magen — låt oss vara glada! . Och man satte sig omkring bålen i det man försökte draga munnen till ett kallt leende. sörr var det inte så, men det var derföre at! då fanns glädjen i det inre! Nu hycklade man glädje, och den ene ville så gerna bedraga den andre. Hvad trettio år förändra allt! Sedan glasen gått omkring några hvarf, kom