Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1853, sida 1

AAAAAAAA — diskuteras, utan att all verksamhet nu bör koncentreras kring dess genomförande. I så sall måste det utan tvifvel blifva en verksam utväg, den som på sammankomsten sistl. thorsdag beslöts, att petitionen skulle meddelas andra städer i riket, jemte uppmaning till dessa städers handlande att biträda densamma. Egentligen borde sjelfva konsumenterna, d. v. s. med så undantag, alla rikets innebyggare, hoja sin röst mot den orimliga beskattning, som prohibitivsystemet pålägger dem, men de handlande hafva härtill det skälet dessutom, att för så många den ärliga, laglydiga handeln är omöjlig, så vida de skola kunna existera. Det vore skäl att här framdraga några exempel, för att visa den stora allmänheten huru orimligt dyrt de få betala en mängd varor, som eljest kunde erhållas till ganska billigt pris — så t. ex. visades nyligen hos en handlande härst. några lackerade brickor, som med tull kostade den handlande sjelf 9 rdr rgs stycket, under det de i inköp ej kostat mer än 3 rdr stycket — men det blir nog anledning att återkomma härtill mer än en gång. Onskande att den måtte vinna all den uppmärksamhet och allt det behjertande, som den förtjenar och påfordrar, införa vi här den ofvannämnda petitionen: S. A. K. Frågan, huruvida Sverige kan och bör sölja esterdömet af de nationer, som till grund för sin industriella verksamhet antagit ett fritt obehindradt varuutbyte med andra folk, har sedan åratal varit föremål för undersökning; men den har ock, i den mohn den ådragit sig större uppmärksamhet, omisskänneligen allt mera framstått såsom afgörande, i afseende på landets framtid. Bland de handlande och näringsidkande, som omedelbart träffas af tullagstiftningens brister, oeh likaledes i främsta rummet komma att hämta fördelarne af en åsyftad förbättring deraf, hafva meningarne föga varit delade; men jemväl den större allmänheten, tillgänglig för erfarenhet och upplysning, har mer och mer visat sig i detta ämne omfatta de grundsatser, hvilkas uttalande från thronen utgör en tilldragelse, som i all framtid skall förblifva en minnesvärd och löftesrik yttring af Eders Kongl. Maj:ts höga vishet och upplysta nit för fosterlandets väl. Denna tilldragelse har ock för frågan varit en vändpunkt. Den har derigenom så att säga ombytt skaplynne eller inträdt i en annan ställning, enär den sedermera blifvit hufvudsakligen inskränkt till bestämmande af rätta tidpunkten för grundsatsens tillämpning, för genomförande af de deraf beroende förändringarne. Öfvertygade att Eders Kongl. Maj:t äger vilja, liksom makt och förmåga, att befordra till verkställighet hvad, som, efter mogen pröfning, funnits utgöra det hufvudsakligaste medlet för landets ekonomiska och moraliska förkofran, anhålla vi i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t ville i nåder anse denna förnyade underdåniga framställning icke vara föranledd af någon misströstan om förändringens snara verkställighet och än mindre härledd från ett misskännande af de grunder, som vållat förändringens uteblifvande allt hittills. Det är endast