Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1853, sida 1

Sannerligen förundrar mig att vi ännu ha got gammalt! Nå ja, rättvisan fordrar det rigtigande, för att tala i tidningsstil, att vi heller inte mycket att skryta med i vägen ... Evigt kan ej bli det gamla, sj kan vanans nötta lexa Evigt repas opp igen — säger skalden, som odödlig thronar bredvid kära Lundagård. — — Visserligen kunde öfverskriften på min tafsla varit bra på svenska, — men herre . man får väl lof att visa sig lärd nå gång .. ty hvad är det för konst att svenska . . säger mången som aldrig kur sitt modersmål! Dessutom kommer min tasla att afhar studenttidens små illusioner, och jag skulle te vågat mig till Fyrisåns spärrade strän utan att åtminstone ha någorlunda skråmä utanskrist. Således, tempora mutantur, et mutamur in illis! Det är ofta rätt ledsamt att sentensen s vara så oomkullrunkeligt sann .. men i desto mindre är den det! . Men nu till min tafla. För omkring trettio år sedan, sutto en ton på en af Fyrisstadens källare, trenne u studenter tillsammans vid en bål punsch.