rar Ior ODCmmaräd rorelse, på de Kåssåklstorna ma fyllas, obekymradt om de fattige dö. Det är en Ålumpen kortsynthet, som så talar; eller är väl fyllandet af krämarens kassakista handelns och rörelsens hufvudsakliga mål och resultat? Manne ej allmönheten — — och deribland alltid värst de fattige — lider mest af hämmad handel och rörelse, af brist på tillförsel och deraf uppkommande dyrhet, samt således helt naturligen ytterligare ökad svårighet att förekomm sjukdomen, undanrödja 8. 1. 8. anlagen dertill? — Men man må nu tänka om spärrningar såsom princip hvad som helst, och öfverlemna striden härom att utkämpas af tiden, som löser alla knutar; så torde dock ej kunna disputeras, att man ju icke, på grund af rätt att spärra, må få tillåta sig hvad som helst, utan att lagen härom måste vara tydlig, bestämd och konseqvent, samt grundad på mensklighet, sundt förnuft och möjlighet att verkställa till mera än en eller annan del. Nuvarande karantänsoch spärrningsföorfattningar uppfylla snart sagdt ingen af dessa så naturliga fordringar, hvadan tillämpningen också blir oftå rent besatt. Från Carlshamn skrifves den 2 Nov:: Sistl Måndag, d. 31 Okt., kl. 5—6 på aftonen sågs en stor skara arbetare härstädes komma söderifrån och begifva sig i tätt sluten massa uppåt staden. Det var varfstimmermän och andra arbetare: personer, som lefva af sin dagspenning. Hopen kom direkte från sitt arbete och marscherade under en dof tystnad storgatan uppåt till herr borgmastare Ekenmans bostad. Vid den ansenliga folkmassans ankomst utanför huset, trädde borgmästaren ut på trappan och tillsporde dem hvad de ville. De förklarade då, att de infunnit sig för att anmoda hr borgmästaren, såsom riksdagsman, att göra hvad i hans förmåga stod till lättnad i de arvetande klassernas nödstallda belägenhet nnder det tryckande bränvinstyranniet, som med fördyrande af den arbetandes egentliga lifsmedel ytterligare lagade sig till att bereda en beklaglig framtid af svält och uselhet för arbetarne och deras familjer. Ville icke, sade de, borgmästaren skaffa hjelp. ,så svarade de icke för följderna. Uti det värdiga och lugnande svar, bvarmed hr borgmästaren, under varning för begående af våld, mötte denna framställning, erkände hr borgmästaren det bekymmersamma uti det med allt större anstrangning fortsatta bedrif andet af bränvinstillverkningen, men. under det han medgaf besogenheten af deras klagomal och lofvade at efter bästa förmåga åtaga sig deras sak, föreställande hr borgmästaren äf ven de arbetande. att, utom det att icke på långt när hela qvantiteten af det å orten tillverkade bränvin förtardes i våra bygder det i öfrigt stode i deras eget skön, att i denna fråga uträtta mera än han, om de nämligen hvar för sig fullkomligt afhölle sig ifrån bruket af bränvin, hvarigenom dagspenningen bättre skulle räcka till för de nödvändigaste behofven, hvarjemte ban uppmanade de petitionerande, att i stillhet och med lydnad för bestående ordningar och lagar afvakta de förändringar, hvilka kunde blifva en följd af frågans lagenliga behandling. — Härunder hördes visserligen i solkhopen åtskilligt mummel och mindre välbetänkta utlåtelser emot bränvinstillverkarne, men slutligen ropades ett hurrab! för hr borgmästaren, och hopen aftågade lika tyst och stilla som den hade anländt. Detta var en betydelsefull opinionsyttring, så mycket betydelsefullare, som allt tillgick med största ordning. Den fogliga, man kan nästan säga klagande ton, hvarmed de petitionerande framburo sin anhällan om bjelp för sig sjelfva, för hustrur och barn, talar på det fördelaktigaste till deras förmån, och de nödställdas hofsamma begäran om biständ emot en fiende, som tager brödet ur munnen på den fattige, måste alltid, såsom en ädel tolk af de arbetandes behof, vinna mera gehör, än den våldsamma framfart, hvarmed en ursinnig pöbel söker att sjelf förskaffa sig sin rätt. Det sednare skulle ock, långt ifrån att afhjelpa det onda, endast draga öfver de klagande ew ännu svärare lidande, utom det att våld alltid uppväcker tvifvel om rättmätigheten af våldsverkarnes anspråk. Denna tilldragelse är emedlertid en vink ät vederbörande, att, medan ännu de lidandes suck fäller den tysta domen öfver den olyckliga bränvinstillverkningen, i tid behjer ta ,medmenniskors, nöd och icke utmana till det yttersta. Vi betvisla ocksä, att förstörelseprocessen emot lissmedlen har någonstädes i vårt land framstätt så fruktansvärd, i förbållande till området, som just i vår ort, der man på föga mer an en fjerdingsväg norrut passerar förbi det trotsigaste batteri af ett dussin ångbrännerier, som utgöra sambandet emellan stadsoch landtkyrkan i den för sin skönhet och fruktbarhet bekanta Asarumsdalen. Så mycket sorgligare att arbetaren nodgas i den dimmiga höstqvällen ropa sitt ve öfver all denna så illa använda sommarvälsignelsen. — Må dock aldrig den dag randas, då lidande medmenniskors föraktade bönfallan, att få äga rättighet ,altt lifnara sig.? hos oss slår öfver i en annan hemskare ton. Forebuden och varningarne hafva ätminstone icke sattats.