Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1853, sida 1

eländiga bilden af en girig, denna menniskoslagtets tarantel, som trotsar hvarje brott, för att inom sina vidt utgrenade klor fånga det lumpnaste af allt, — ett guld hvarutaf han icke kan göra något bruk. Men det sinnes andra passioner, passioner som icke grumla hvarken samiljernas eller samhällens frid, och som ändå lika uteslutande taga alla själens krafter, alla tankens utvägar i anspråk, för att så mätta sin törst. Jag kände en man, som hade en oufplänlig passion för att bygga. Mannen var rik, och han sökte tillfredsställa sin vurm. Han byggde hus på hus, och blef till slut en tiggare. Men hans passion öfvergaf honom inte. Lika ifrigt som han förut byggde sina hus, lika isrigt byggde han nu på sina sordna vänners gilmildhet. Han bedrog sig, och mannen blef vansinnig. Åsfven under vansinnet följde honom hans fixa ide, han byggde nu korthus. En dag hade han fått ett sådant upprest till 10 våningars höjd . . han var utom sig af glädje .. endast taket fattades ännu . . . då nan skulle lägga dit det, så ramlade huset, och mannen dog af sorg. Och hvarför inte? .. huru många äro vi inte som bygga sådana korthus, utan att betänka huru vansklig grunden är? . En annan hade en passion att samla perlor