Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1853, sida 2

— att tidepunkten för deras sramstallande ej är rätt väl vald. Svårligen lärer man väl under närvarande tidepunkf skola vilja lyssna till ett förslag om armtens förminskning, då den allmänna meningen är att vårt försvarsverk, sådant det nu är, skulle befinnas otillräckligt, om det gällde, att värna fosterjorden mot vår fruktade östra granne. Det är ock just detta, såsom vi i gårdagsbladet antydde, som innebär något i så hög grad nedslående för hvarje vän af säderneslandets ära och sjelfständighet, att den närvarande militärorganisationen är, till trots af de oerhörda summor, som dertill årligen utgå, otillråcklig till landets försvar. Efter många år al den djupaste fred, efter det många millioner derpå blifvit årligen använda, befinner sig vår armå utan materiel, hvarpå ett bevis anfördes i går, och hvarpå det tydligaste beviset lemnades, då svenska trupperna gingo till Danmark, vid hvilket tillfälle en del af den bristfälliga materielen måste repareras i Köpenhamn; belinnes vär flotta i det skick, att s. d. sjöministern, grefve Platen, måste sjelf, med blottande al dess skröplighet, föreslå en mängd af de större skeppens förhuggning; hvartill slutligen kommer att våra fästningar, vid rikets gränsor, t. ex. den vigtiga punkten Waxholmen, befinna sig långt ifrån uti rätt försvarsbart skick. Under tiden sysselsätter man sig på högsta ort med nya mönster och modeller till vapenrockar, mössor, m. m. och regementschesernas högsta verksamhet går ut på att höra höga vederbörandes nya projekter och emottaga deras föreskrifter i detta fall. Man leker med dockor i st. f. med vapen och det hela genomtränges af ett småsinne, som slutligen förqväfver den svenska nationalkarakterens kärlek för det stora och kraftiga. I st. s. att vara lejon på stridssaltet, som varit den svenske krigarens utmärkande drag, affekterar man att leka lejon på paraden eller hofbalen, derest man ej, hvilket doek är betydligt bättre, har på ett boställe förbytt svärdet mot plogen. Den omtanka som gick ut på att skalla sig ett godt gevär eller en god klinga, måste ägnas åt den nya uniformen, som tager den obemedlade militärens yttersta skärf i anspråk. Detta gäller befälet. Roteoch rusthållarne betungas, hvad manskapet angår, af samma nyhetsmakeri i beklädnaden. Materielen deremot, den egentliga krigsapparaten förfaller och på dess iståndsättande gagnera regementskommissarier och entreprenörer oaktadt krigskollegii nit, att göra anmärkningar, som leda till långa brefvexlingar för några skilling. Det är på denna grund, enligt vår tanke, anmärkningarne mot våra militära förhållanden i första rummet böra uppställas. Begynnelsen och ändan af dem blir: vi hafva icke ett försvar, som värnar fosterjorden, om det skulle gälla, till trots af de omätliga uppoffringar nationen derför åtagit sig. Vårt försvarsverk behöfver således ovilkorligt, derest denna onaturliga beväpning under fredstid skall bibehållas, en ny organisation och framför allt en ny — administration.