Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1853, sida 2

rande, churu hans ögon glänste af tårar. G4å nu och kalla ditt folk, jag väntar på dem. — Nej, nu blir det bäst att ni går er väg, Einer! svarade Jörringer leende, ty jag hör, att de redan äro i trappan. Om jag mins rätt, så finnes här i rummet en lönndörr, hvarigenom jag redan förut räddat ett menniskolif. Vid dessa ord gick han till panelningen, tryckte på en fjeder i snideriet och sköt Einer in i öppningen, i trotts af alla hans invändningar. på Einer kom till dörröppningen, föregick en tydlig förändring i hans ansigte, musklerna skälfde, det var honom icke längre möjligt att beherrska sig, han väånde sig om och räckte Jörringer handen, sägande: — Farväl Jörringer! — farväl, du min gamle och käraste kamrat! — Vi återse väl hvarandra ännu en gång, och då skola vi talas vid om den orätt jag gjort dig. Jörringer upphäfde ett glädjerop; han fattade Einers hand och kysste den många gånger, men Einer stängde hastigt dörren, liksom om han blygdes deröfver att ban låtit beherrska sig af sina känslor. Hela detta uppträde försiggick emellan Jörringer och Einer, utan att någon af de öfrige närvarande yttrade ett ord. I samma ögonblick, som Einer försvann, stötte de främmande soldaterne upp den motsatta dörren och inträdde i salen. — Nå Jörringer! hvar har du karlen, som vi skulle föra med oss? frågade de. — Ja, Gud vete hvart han tagit vägen, svarade Jörringer med ypperligt förställd öfverroskning. Det är just det, som jag står här och funderar på. En half timme sednare lemnade Jörringer med sitt folk Barritskov; men Einer Trane var räddad, Slut.