Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1853, sida 2

känt igen mig; men han höjde ånyo sin röst, uttryeken voro råa, förolämpande, grosva. Mitt hjerta började häftigt klappa, blodet kom i rörelse, jag rodnade och bleknade om hvartannat. Han gjorde mig åtskilliga frågor; jag svarade sanningsenligt, emedan jag eger en enda dygd, den att aldrig ljuga. Begagnande sig af simpla advokatknep, började han emellertid snart att krångla med mina ord och söka trassla in mig. Jag redde mig dock. Men hans anfall och yttranden blefvo allt simplare och grofvare. Han öfvergick till otidigheter och förklarade slutligen, att jag ljög. Ack, herr doktor, hvem kan hafva uttryck för allt, som försiggår inom oss ? Blodet började sjuda inom mig. Tankarne förvirrades. Hufvudet gick omkring med mig. Huru föraktlig syntes icke min domare mig. Jag — förr hans rof och offer — nn ett föremål för hans kalla och öfvermodiga förakt — fattades af ett verkligt raseri. Jag var en anklagad, fallen qvinna, och såg mitt lifs, min heders, min oskulds fiende framför mig och befann mig i hans våld. Jag förmådde ej längre beherrska mig; jag visste icke hvad jag gjorde. Hade jag haft en knif i min hand, skulle jag måhända stött ned honom; men jag tackade min Gud att jag ej egde något annat vapen än min blotta hand Men den begagnade jag ock. Just som han framkastade ett oförskämt ord emot mig, rusade jag fram och gaf honom en örfil. — Jag har förut hört den der historien. — Den blef allmänt bekant, hr doktor; den stod att läsa i alla tidningar och under flere veckor, tror jag, talade man ej om annat än om mig. Men allmänheten kände icke den egentliga orsaken till mitt handlingssätt, emedan det förhållande, hvari jag och domaren stått till hvarandra — förblef en hemlighet oss emellan. Men ifrån detta ögonblick fanns ingen vidare återgång för mig. För denna örfil blef jag dömd till döden. — Men du erhöll ju kunglig nåd. — Jag begärde den icke, hr doktor. Från alla håll uppmanade man mig att ingå till konungen med en nådeansökan; men jag vägrade. Jag hade intet att lefva för. Dödsdomen hade föröfrigt blott blifvit förvandlad till lifstidsfängelse och jag hatar alla fängelser. Nej, nej; då är det bättre att dö, än att lefva begrafven. — Men huru erhöll du då nåd? — Nägot samvetsqval vaknade väl hos min domare och förförare. Man berättade mig att han ämnade ingå med en ansökan för mig. — Nåväl ... — Jag lät säga honom att jag ej skulle mottaga någon nåd, derest jag ej erhöll fullkomlig frihet. — Du ville dö? — Det ville jag, hr doktor. Känslan att kunna förakta allas nåd gjorde mig stark. Jag hade redan sjelf färdigsydt den klädning, som jag skulle bära vid afrättningen. Emellertid gick min domare in med sin skrifvelse till konungen. Huru saken bedress, känner jag ej. Men efter åtta månaders korrektionsstraff — blef jag satt på fullkomligt fri fot. — Och sedan ... — Jag har ju sagt, hr doktor, att för den, som en gång fallit rätt djupt, finnes det ingen återgång. Ef ter ett år var jag ånyo fängslad för ett nytt brott ..