Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1853, sida 2

Styckegods. Blad ur Stockkolms-Mysteriernas portfölj. Det finnes en förbryterska i Stockholm, vid namn J.. För några år sedan, då hela vårt sångväsende undergick en sullkomlig förändring, anställdes äfven en Läkare med plats i styrelsen, befullmäktigad att när ban ville, ensam besöka sångarne. En dag förde honom vägen till ofvannämnde J,, hvilken för tillfallet befann sig i cell. När Läkaren började tilltala henne, iakttog hon en långvarig tystnad, men hvarunder hon stadigt betraktade honom. — Det är ju Doctor —x—, yttrade hon slutligen. Känner Hr Doctorn icke igen mig? — Jag vet hyem du är; men kan ej påminna mig att jag sett dig förut. — Herr Doctorn kommer icke ihåg det; nå, det kan ej förundra mig; men desto bättre erinrar jag mig det. — Du har då sett mig förut. J förblef en stund tyst; men hon slog ned ögonen, och en tår sipprade utför kinderna. — Jag tror du gråter, anmärkte Doctorn. — Skulle jag icke det, svarade hon, när jag påminner mig den tid, då äfven jag var en oskyldig, god och beskedlig flicka, och icke visste af någonting ondt, och nu ... Tårarne störtade ur ögonen. Läkaren, hvars menniskovänliga karakter var lika sann, som djup, led med den arma, och då hon hörde hans vänliga och tröstande ord, öppnade hon för honom hela sitt hjerta. — Jag skall omtala för Herr Doctorn, yttrade hon äfven, huru jag inkom på den förfärliga bana, hvarpa jag nu befinner mig, och från hvilken det ej finnes nägon återgång. Då jag var 18 år, tjenade jag hos ett herrskap här i staden, och jag var lycklig: ty mitt husbondfolk voro goda mot mig och jag var oskyldig. I huset umgicks en Häradshöfding . Jag såg bra ut, var glad och liflig, frisk och sedlig; och ifrån första stunden han fick se mig, började han att visa mig uppmärksamhet. Men oaktadt han var en ganska vacker karl och alltid iakttog emot mig ett högst förekommande och artigt sätt, bekämpade jag likväl alla hans försök under mera än ett helt års tid. Slutligen — han hade berusat mitt hjerta och min känsla — jag föll; men, min Gud, huru djupt var ej mitt fall. Atta dagar derefter behöfde jag läkarevård; han förde då er, herr doktor, till mig. — Nu erinrar jag mig. Du tjenade hos — Ja, herr doktor. — Och jag afpoletterade dig till ... — Kurhuset. Alldeles, herr doktor. Från denna tid återsåg jag ej häradshöfdingen. När jag blef frisk och åter utkom bland menniskor, huru olycklig var jag ej! Vanärad, usel och fattig kände jag mig föraktad af alla, emedan jag föraktade mig sjelf; och en gång inne på brottets och lastens väg, hvad var jag? Jag föll allt djupare och djupare. Hon tystnade för ett ögonblick. En djup suck höjde hennes bröst; men snart stillade hon sin rörelse och fortfor lidelsefullt. — Några år gingo. En vacker dag blef jag fängslad och anklagad för delaktighet i en gröfre ogerning. Jag var väl icke helt och hället oskyldig; men dock oskyldigare än man ville påstå, och jag inställde mig inför polisen temligen lugn; men allt mitt mod flydde, då jag såg framför mig i domaresätet samme häradshöfding, som var den första och ursprungliga orsaken til hela min uselhet. Jag kan ej beskrifva den rörelse, som jag kände inom mig. Förskräckt vände jag mig bort — icke af fruktan för mig sjelf — men af medlidande med honom, som nu skulle döma mig, emedan jag föreställde mig att han — vid åsynen af mig — skulle förlora sitt mod. Jag uppropades och vågade knappast se upp; men i detsamma tilltalade han mig med hårdhet och jag blickade ovilkorligen upp .. våra ögon möttes . . . af en hastig rörelse i hans ansigte förstod jag att han igenkände mig ... jag betraktade honom . . . mitt hjerta stod stilla . .. jag förmodade att hans hårda tilltal skett innan han ännu