Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1853, sida 1

Einer tilldelat honom i detsamma han släckte ljuset. Längre tillbaka och stödd emot väggen stod Inger, blek som ett lik; hon hade lindat sin arm omkring Anna, som gömde sitt hufvud vid hennes bröst. Då Inger såg Alrik störta fram i hopen, släppte hon Anna och ilade bort till Einer; hon kastade sig ned framför honom och sträckte sina händer emot riddaren, i det hon ropade: Gud i himlen skall vara med dig riddare, om du skonar honom, han är sjuk och sårad, och förmår inte strida emot dig. Dessa ord eller snarare denna bedjande röst förändrade för ett ögonblick hela scenen; Alrik lät sitt hufvud sjunka, han fötter stannade, liksom fastväxta vid golfvet, han uppslog visiret på sin slutna hjelm, tog facklan ifrån mannen, som bar den, och lät dess ljus falla öfver Inger. — Inger! utropade han med en stämma, som uttryckte den högsta öfverraskning. Inger! är det verkligen ni? Inger hade igenkänt riddaren, så snart han uppslog visiret på sin hjelm, men hyarje annan känsla var undanträngd af Einers fara. Hon förblef liggande framför Alrik och sträckte med bedjande blickar sina händer emot honom. Einer sköt henne åt sidan, och i det han trädde riddaren närmare, sade han: — Ja, det är Inger, som du Sägor; förundrar det dig att träffa hustrun hos sin man? Jag, Alrik, är din broder! det står dig nu fritt att strida eller lemna mig i fred. Alrik stod ett ögonblick i synbar strid med sig sjelf, i nästa ögonblick föll hans visir med ett ihålligt rasslande, och han ropade med en röst, som ljöd ännu ihåligare än jernet: — Är du också min broder, densamme som helt och hållet förstört min jordiska lycka, så må Gud vara dig nådig, ty nu är dommens stund kommen.