Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1853, sida 3

lända den till klander att den, när den icke kån lita på benen, då, af nit att tjena fäderneslandet in i döden, söker en tjenst der den kan få sitta och ligga på posten. Det är uppenbarligen klokt af regeringen att tillsätta tjenstemän med ett så märkbart framstående nit, och det hedrar militären att den estersträfvar att få utandas sin sista suck på posten. Men fastän således militärens kompetence till postmästaretjenster är otvifvelaktig, så äro militärer likväl icke de ende dertill kompetente. Såsom deras vederlikar i nämnde afseende bör icke förglömmas gamla kontorsvaktmästare. Dessas rutin i postväsendet bör nemligen äfvenledes antagas vara mer än probabel, enär de ofta tillbringat hela deras lefnad med att gå på posten. Vaktmästare-befaltningen är dessutom helt nära beslägtad med postmästaretjensten, ty de hafva kusiner till fäder samt en och samma mor, alldenstund den ena härstammar från vakt och mästare och den andra från post och mästare, och vakt och post äro påtagligen kusiner; och då nu bland militärens meriter saknas Mästerskapet, så är alltså klart, att, om det 2 är tillåtet ens för någon att anse sig förbigången vid militärers befordran på ofyanberördt sätt, så vore det gamla kontorsvaktmästare.