Man satte den olycklige grefven i en sängelsehåla, mörk som hans förföljares själ. En, två, tre månader (Ni kan gerna fortsätta räkningen ännu en god stund ) sörslöto. Han insåg snart, att denna tortyr slutligen skulle leda till både fysisk och moralisk förstöring. Men ännu nog klarsynt att förutse denna förfärliga fara af ensamheten och mörkret, uppfann han ett medel att skaffa både kroppen och själen sysselsättninz. Ehuru visiterad öfver hela kroppen af dem, som kastat honom i fängelse, gjorde händelsen, att fyra knapp: nålar likväl fingo sitta qvar i hans verldsmannatollest. Han föll då på den tanken att försöka ett medel emot den förfärliga bristen på hvarje sysselsättning och mot faran af tankens fästande vid denna ensamhet, detta mörker, denna dödstystnad. På en slump kastade han de fyra knappnålarna på fängelsegolfvet och företog sig derpå att uppsöka dem Sedan han funnit dem, utkastade han dem ånyo, och så oupphörligt .... och stundom åtgick en tid af, som han sjelf tyckte, två eller tre dagar innan han återfann dem! Denna helsosamma lek varade, huru otroligt det än låter, i tio är. En stor politisk tillaragelse återgar honom plötsligt friheten. Ilan ville dock icke lemna sitt fängelse, innan han återfunnit sina nålar, hvilka räddat hans förstånd, och hans maka bemäktigade sig dem med mera ifver, än en påfve skulle visa att gripa spikarne i Christi verkliga kors. Det var just dessa märkvärdiga knappnålar, dessa små messingstrådar, hvilka så många gånger blifvit bortkastade och åter uppletade under dessa förfärliga är af en tillintetgörande fångenskap, som grefvinnan nu låtit omfatta med en rad af diamanter, och som hon säkert skall bära med samma andakt och vördnad som den, hvarmed katholska presten bär hostian. FÅOrmeväder. Framlidne amiralen von Stedingk syntes på sin ålderdom högst sällan vid hosvet. Då han derföre en gång infann sig der på stor föte, ansågs detta så ovanligt, att en förveten hofherre genast vid hans inträde i salongen sprang emot honom och utropade: Nå, hvad i Guds namn blåser det nu för väder, efter vi få se ers exellens här? — ÅJag vet just intet hvad vind det är — svarade gubben — men jag ser, att här är storm, efter så mångra vrak drifvit ihop. Onsdagen den 5 dennes berättade en till Nordby (på Fanö på Slesvigs vestkust) hemkommen skeppare, att han under List hade träffat på ett kantradt fartyg. Fredagen afgingo från Nordby en del manskap i en båt, för att försöka berga. bå de ankommo till det kantrade fartyget hördes ett bultande inifrån kajutan; man lyckades snart hugga hål i skrofvet och påträffade en ung man, sittande i vatten ända upp till bröstet; han var ännu vid lif, talade engelska, men tycktes rubbad till sinnes. Lördags afton ankom man med honom till Nordby, der han straxt erhöll läkarevård; men oaktadt all omsorg dog han Söndags förmiddag. Man har antagit att mannen varit kapten på fartyget, han var klädd i en fin ytterrock och bar Trasalgar-meda j n (som sålunda förmodligen ännu utdelas i England för berömliga gerningar), hvars inskription: IIvar man gör sin pligt! han ofta upprepade, äfvensom han hördes beklaga sin moder och kusin. Af det lilla man kunde få utaf hans förvirrade tal, slutar man att fartyget var destineradt från Hull till Hamburg, med hudar och tran. På frågan, när fartyget kantrade, uppgaf han Tisdagen den 4, men som den dagen icke var något svärt väder och på grund af andra omständigheter, antog man att olyckan timat under den svåra stormen, natten mellan den 26 och 27 Septemher och att den olycklige sålunda befunnit sig i denna ställning 11 dygn, sannolikt utan annan föda än tran. —-. — — ——— — — 3 mn 343