Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1853, sida 1

Pål lyssnade. Den högsta öfverraskning stod målad i alla hans drag; han stirrade frågande på sjökonungen, ty dessa ord voro aldeles desamma, som han nyss förut sagt till Anna uti trädgården, — Då måste jag väl gifva efter, fortfor Einer Trane mildt och vänligt, och jag sade till honom: Du år en rask gosse, Pål, och har tjenat mig årligt och troget hela den tid du varit i mitt bröd; derför blir jag inte ond på dig, utan du skall få min lilla flic ka, henne som du åälskar så högt. — Ack höfvitsman! höfvitsman! ropade Pål, under det att tårarna strömmade utför hans kinder och han störtade på knä framför Einers Stol. Ni har hört hvad Anna och jag talade om i trädgården. Herren välsigne er derför, att ni upprepat mina ord. — Ja visst hörde jag er, Sade sjökonungen rörd, och kan inte heller gifva dig ett bättre svar. Tag du min dotter, efter ditt hjertas vilja, jag gifver eder utstyrseln och Gud skall nog gifva eder lyckan, då min fromma hustru beder honom derom. Kom, lilla Inger, och säg om Jag handlat så, som du önskade? Vi två hafva ju också lefvat en dag, då vi voro unga och fullt ut så lyckliga som de. Och Einer öppnade sina armar och tryckte sin maka till sitt bröst. Tolfte kapitlet. Två bröder, Under det att denna Scen, full af lugn och lycka, försiggick på borgen, förbereddes utanför af Alrik och Jörringer en annan, mycket olik denna. Riddaren hade låtit sitt folk inne i skogen fälla så många granspiror, som behöfdes till två långa stegar, hvilkas