Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1853, sida 1

— Jag kunde nog tro det, mumlade Alrik. Gud ville inte låta hans ondska trifvas längre! Den djupaste sasa bemägtigade sig alla åskådarne. Flere af dem ilade till tornet i afsigt att bistå Totting, men elden hade för längesedan spärrat hvarje ingång till trappan. Han stod icke mera att räddas. Ingen tänkte mera på Alrik, som emellertid tog hjelmen af sitt hufvud, knäböjde på vallen samt började högt och ljudeligt att bedja ett Fader vår. Ovillkorligt lyssnade de närvarande på bönen; äfven den vildaste krigare var i detta ögonblick, då han, intagen af medlidande med väpnaren och vid tanken på hans sannolika öde, mildare stämd; pickelhufvarna försvunno från deras hufvuden, här och der knäppte en lansknekt sina händer tillsammans och innan riddaren slutat sin bön, låg hela skaran på knä och deltog i densamma. Den olyckliges ångestrop ljödo allt vildare och mera genomträngande. Tornet vacklade, ett ihåligt brakande hördes ifrån sparrlaget i tornspiran ; derpå höjdes ifrån åskådarne ett bedöfvande rop, och innan detta var slut, hade spiran och väpnaren försvunnit. En tjock och qväfvande rök uppsteg från de nakna murarne. Denna scen hade uppskakat allas sinnen. Marsken var den förste som återfick sin fattning; han vände sig till riddaren, som stod med blottadt hufvud vid hans sida. . . Ett utrop af bestörtning undsöll honom; i detta ansigtes öppna och godmodiga drag igenkände han icke sin fiende, honom, som folket för hans mörka miners skull gifvit namnet svarte Alrik. — Hvar är du? frågade han, under det att soldaterna samlade sig omkring honom. Var det dig, som vi ansågo för riddaren till Palsgård: j — Ja, svarade mannen lugnt, och jag kunde inte