Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1853, sida 1

dra hvad du gjort, så säg dem, att marsk Ludvig Albertsen en gång räckte dig handen, såsom en underpant på sin huldhet och bevågenhet, och gaf dig detta sitt goda svärd, derför att han sjelf ägde så mycket mod och ståndaktighet, att han förstod att värdera det äfven hos sin fiende. Under dessa ord hade riddaren räckt Jörringer handen och hängt sitt slagsvärd med dess silfverbroderade bälte omkring hans hals. Jörringer stod med nedslagen blick; alla muskler darrade i hans solbrända ansigte, och han var synbart rörd öiver marskens handling. Man om du vill stanna qvar hos mig, fortfor Albertsen, och tjena mig, du tappre man! så väl som du nyss tjenade Alrik, så skall du blifva aktad och ärad och upplesva den dag, då jag bekläder dig med riddaresvärd och gyllne sporrar. — Nej, min herre! svarade Jörringer. Fordra inte detta af mig. Mitt arma sädernesland behofver alla sina söner. Jag tror, att för mig är det bäst att stanna här. — Men hvarför det? frågade Ludvig Albertsen. Jörringer log i det han svarade: för att kunna strida mot en så ädel fiende som ni är, när vi åter mötas i det stundande fälttåget. En stund derefter blåstes i luren till afmarsch ifrån det nedbrända Palsgård. fm. ss AA